Göteborgsposten – 20 januari 1866, sida 2

— —— ( :::— begär. Var derför god och svara mig. Har ni hört talas om familjen Pardaillan? — Utan tvifvel, men hvad hör det hit? — Ni skall få veta det. Är denna familj tillräckligt hederlig? I — Utan tvifvel. — Nåväl, min herre, jag är M. de Pardaillans adoptivson. Jag har ej ännu haft äran höra ert namn; men hvilket det än må vara, så förklarar jag på förhand, att det aldrig i mina ögon skall ha mera glans än det jag nyss uttalat. Den unge löjtnanten darrade lindrigt. Hans korta och afbrutna ord antydde vrede. Då han slutat, betraktade den okände honom en stund med halfslutna ögon och ett uttryck af ytterlig likgiltigI het. Derpå vände han honom ryggen och aflägsnade sig under ett hånskratt. Renaud ville skynda efter honom och kanhända utmana honom, men Puylaurens hejdade honom: — Olycklige! Hvad tänker ni på? Att göra till er fiende en man som står så högt vid hofvet! Håll er stilla och låt mig reparera er oskicklighet. I Med dessa ord och utan att gifva annan förklaring åt in vän, hvilken han öfverlemnade åt hans vrede och förvåning, försvann han vid den ädlings arm, som förolämpat Renaud. I 2A2