Göteborgsposten – 19 januari 1866, sida 3

Yran Utlandet. Af alla Europas stater eger i närvarande stund ingen mindre sympati och förtroende, än den spanska, detta vesteuropeiska sultanat. Vi säga afsigtligen: staten Spanien, ty om spanska folket talas icke mer, om icke att det, då mameluckerna slås, måste likt de egyptiska Fellahs släppa ryggen till och betala. Utom måhända Grekland, hvilket tortfarande utgör ett undantag, då fråga är om allvarlig politik, är kronans anseende ingenstädes mera minskadt, tron på den regerande cliquens redlighet och oegennytta djupare kränkt, finanserna mera samvetslöst handhafda, de arbetande klasserna mera förslöade och utplundrade, än i detta olyckliga land, hvarest qvinnooch soldat-herraväldena, de sämsta af alla, emedan de äro i moraliskt och statsekonomiskt hänseende de mest ruinerande, bedrifva sina orgier och der i detta ögonblick en kappränning mellan de äregiriga åter uppföres. Och sådan andan hos regeringen är, sådana äro äfven de från henne utgående depescherna: allt lögn och bedrägeri, under det att ej mindre i Prims tillkännagifvanden ur hvarje rad den afsigten blickar fram, att icke ingå någon förpligtelse, för att till slut kunna göra, såsom de andra äfven gjort förut, en ODonnell, Serrano, Zabala o. s. v. Det är väl nu så godt som säkert, att den herrskande regimen är hos spanska folket lika litet omtyckt, som den uppåtsräfvande är trodd. Derför jäsning öfverallt, missbelåtenheten är gränslös, men lusten att kläda skott för Prim är lika liten som tron, att det genom honom skulle bli bättre och mera värdigt. 0Donnell tror ej på någon menniska och har skäl dertill; men eftersom hans motståndare ej heller är någon förtroendets man, så står partiet lika. Detta är det intryck, som den spanska villervallan gör på de flesta. Parisertidn. Avenir National anställer öfver dessa händelser töljande betraktelser: En depesch från Bayonne förmäler det vara möjligt, att drottning Isabella skall åt general Concha uppdraga bildandet at ett moderat kabinett. Då det jemväl är tal om afsigten, att för samma ändamål inkalla Espartero, så är det tydligt, att ODonnell är mindre hotad af upproret, än af alla partiernas stämplingar. I Spanien var städse den segrande ministern sjukare än den besegrade, och sålunda äf äfven ODonnell, Prim må segra eller icke, ej betryggad mot en atsättning. Drottningens farhågor såväl som öfvertygelse drifva och skola alltjemt drifva henne till att stödja sig på det moderata eller reaktionära partiet, under det att den allmänna meningen åstundar det progressistiska partiet eller Espartero. ODonnell går under, emedan han alltid ville hålla sig väl med båda partierna. Nu har Spanien försökt med de moderata, med progressisterna och den liberala unionen, och alla tre ha lagt i dagen sin oförmåga att gifva landet frihet och ordning. Derför protesterar Spanien nu mot alla de trenne partierna i gemen, hvilka städse flyta upp i vattenbrynet, med sin general, sin vanmakt, sin äregirighet. Landet är mätt på de män, som regerat det, och söker, så att säga, efter ett obekant. Häri ligger ögonblickets tyngdpunkt, hvilken på intet sätt beror af Prims seger eller nederlag, ty