Göteborgsposten – 19 januari 1866, sida 1

— ——— Lunds Åkademi. Sedan den redan ryktbara skrifvelsen från Medlemmar af Lunds Studentkorps offentliggjordes och med ovanlig enstämmighet till sitt syltemål strängt ogillades af såväl pressen som sjelfva det allmänna omdömet, så vidt vi kunnat erfara, ha en massa uppsatser varit synliga i åtskilliga tidningar, hvilka afsett att vara försvar för Lund mot det allmänna tadlet. Vi hade väntat, att åtminstone någon af dessa försvarsuppsatser skulle uttala sig ogillande ölver medlemmarnes sändebref och deri uttryckta, mot vårt nya statsskick fientliga åsigter, eller åtminstone rentvå Lunds studentkår från att hysa sådana nedsättande meningar om de af vårt lands mest framstående män, hvilka i kampen om representakionsreformen förtäktade folkets sak och trädde på dess sida, äfven med uppoffring af egna töreträdesrättigheter och fördelar. Vi hade i det längsta hoppats, att man skulle å den akademiska ungdomens sida tillbakavisa medlemmarnes målsmanskap, då dessa behagade likna den väldiga, storartade och, erkännom det, märkliga deputationsdemonstrationen från la delar af landet vid en hetsjagt mot ett rädelt villebråd. Men någon sådan dementi har ej hörts e Ingen röst från Lunds studentkår har höjts till ogillande af nämnda såndebrefs anda och innehåll, som väsentligen var, må vi sasthälla de: vid, att medlemmarne efter moget beprösvande kommit till det slutomdöme, att ständerna gjort bäst, om de förkastat det kongl. förslaget till ändrad representation och låtit allt förbli vid det gamla. Häraf framgår tydligt, att antingen ingen mot medlemmarnes stridande mening förefinnes inom Lunds studentkår, eller ock att deras antal, som omfattar en sådan, är så ringa, att de ej våga uppträda emot medlemmarne af skäl, hvilka vi kunna ana, men dock icke anse oss berättigade att draga ur de akademiska skrymslena fram i ljuset. Skulle det i grunden verkligen vara tänkvart, att intet sinne i Lunds studentkår värmts at den hänförelse, som i den stora segrens ögonblick genomströmmade hela folket, och af let frimod, den nya spänstighet, som redan på slera sätt efter reformens genomdrifvande gjort sig hos detsamma märkbara? Det skulle då ha gått väl mycket nedåt i Lund sedan de dagar, då en C. A. Agardh der lät höra sädana ord som dessa: De gamle, som inrättat äkademierna, hade för sed, att åt sina inrättningar gifva en fast och orubblig form. Dersöre är det icke blott medeltidens slott och tempel, som ännu trotsa tiden, utan äfven dess institutioner. Men liksom dess borgar ej mer kunna bebos af den nya tidens lätta andar, utan pryda blott parken kring deras boningar såsom ruiner i en aflägsen fond, så passa de gamla fasta institutionerna lika litet som de gamla tunga rustningarne för ett förändradt slägte. Denna brist på motsvarighet mellan den gamla tidens former och den nyare tidens ramar omen ORO EAT ENE AE ——