Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 3

Från Utlandet. Preussen har således genom hr v. Bismarck uttalat sig gentemot hela det öfriga Europa, att det vill behålla Slesvig och söka att lösa den slesvig-holsteinska frågan i tyskt nationalt intresse, d. v. s. såsom en inre tysk fråga. Hr v. Bismarck har vid landtdagens öppnande i Berlin d. 15 d:s afgifvit denna törklaring, som — det öfriga Europa kanske skall med likgiltighet emottaga, oaktadt den är af så omfattande och djup betydelse. När skall man i Europa vakna till besinning af hvad som föregår i den skandinaviska Norden, hvarest en sakernas ställning törberedes, som måste, om den får opåtaldt utveckla sig, komma att mäktigt ingripa i den europeiska maktjemvigten? Lyckligtvis kan man vänta, att den utan tvifvel snart uppblossande kampen mellan preussiska regeringen och landtdagen skall rikta blickarne utåt och särskildt på nämnda regerings utmanande hållning mot nationalitetsprincipen och dennes målsmän i Europa. För att intala sina landsmän mod, har den preussiska pressen oafbrutet arbetat på att framställa Frankrike såsom djupt inveckladt i Mexico och derför svagt i Europa. Vi tro, att Frankrikes ställning visserligen är förarglig och tillochmed brydsam, men kejsar Napoleon har för visso fattat sitt beslut att draga sig tillbaka. I Paris vill man veta, att alla hans ministrar äro för truppernas snara återkallande, men att kejsaren sjelf vill vänta, tills den truppkontingent fullständigats, som österrikiske kejsaren håller på att bilda, för att i den mexicanska främlingslegionen ersätta de hemvändande iranska trupperna, hvilket i alla händelser icke kan dröja länge. I Washington åter säger man, att frauska regeringen försäkrat i Washington, att fransmännen skola vända hem från Mexico, om unionsregeringen lofvar att ej inblanda sig i kejsar Maximilians innehafvande af tronen, och det kan hon tryggt lofva. Vi skola i alla händelser snart få höra något bestämdt, ty Napoleon kan vid kamrarnes öppnande om några dagar ej undgå att beröra denna fråga, hvilken onckligen lifligt sysselsätter fransmännen. Men naturligt är äfven, att kejsaren icke kan nu äter framträda inför kamrarne med ett sväfvande löfte härutinnan såsom sist. Han måste uttala sig bestämdt i den ena eller andra riktvingen. Mycket säkra källor angifva, att förklaringen skall utlofva utrymmandet. Det skulle då lätt kunna hända, att Napoleon genom en statsmannavis handling ännu en gång förvånar Europa och böjer sig för de många viljor och krafter i förening, hvilka uppresa sig för närvarande emot hans reorganisationsplaner i Mexico. Preussen skall då vara bland dem, som ej skola kärna sig minst illa berörda, och Bismarck skall stå der som en tom politisk lyktgubbe, hvilket han är, i stället för en diplomatiens sol, hvilket han vill synas vara. I Washington tillkännager statssekreteraren Sewards organ ÅNen-Nork Times, att korrespondensen med Frankrike ang. Mexico skulle framläggas inför kongres