Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 2

—Pmmeyä-äg—g:— — — Vi veta detta, herr kardinal, afbröt konungen. Men är detta ett skäl för att fly alla nöjen? Är jagten t. ex. förbjuden för kyrkans män? — Nej, sire, jag skulle finna den mycket nöjsam. Olyckligtvis förbjuder mig dock min helsa alla häftiga kroppsrörelser. Detta hindrar mig likväl ej att fästa stort intresse vid jagt. Jag har hört omtalas ers majestäts bedrifter och äfven dem som utförts af en adelsman, som tillhör Monseiurs hus, men hvilken jag ej har äran att Kanna. — Och hvilken jag nyss lofvat en fullmakt att vara löjtnant vid mitt garde. — Det är rättvisa, yttrade kardinalen ; det är en beöning som anstär en konung. — Var god och låt expediera fullmakten åt honom. — Det skall bli mig ett nöje att sjelf öfverlemna honom den, yttrade Richelieu med belåten min. Renaud kunde ej längre stanna i skuggan. Han gick fram några steg och bugade sig för kardinalen. — Aha! det är ni? sade förste ministern till honom. Jag hoppas att ni i morgon kommer till Petit-Luxembourg och afhemtar den fullmakt ers majestät lofvat er. — Jag står fill ers eminens förfogande, stammade Renaud förvirrad. — Godt. Jag skall vänta er. — Hvilken tid, monseigneur? — Åh, kom på hvilken tid ni vill svarade kardinalen nådigt. Klockan två till exempel. Vill ni det? — Jag skall ha äran att ej uteblifva, yttrade Renaud