Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 2

slagfältet. Han var rastlös på marscher och öfverrumplingar, och hans tapperhet visade sig i sådan glans, att man allmänt kallade honom Cataloniens Cid. Då den fruktade Espanas död gjorde slut på kampen i Catalonien, var Prim general. Under kriget hade armen indragits i partikifvet, och Prim hade bestämt sig för progressisterna. Med den längst till venster stående delen utat dem konspirerade han mot Espartero, som skulle eftersträfva tronen. De moderata anslöto sig äfven-till dem och det lyckades de båda partiernas gemensamma ansträngningar, att fördrifva regenten. Prim hade gjort de allierade stora tjenster och blef snart deretter deras räddare. Det uppror, som Amettler uppväckte 1843 i Reus, hade redan sträckt sig öfver en stor del af Catalonien och det hotande fenomenet framträdt, att provinsernas generaler och ståthållare sågo overksamma på, för att icke stöta sig med det upproriska partiet. Då ilade Prim till Barcelona, aftvang general Acaoz trupper och ändade genom trenne segrar upproret. Allt detta hindrade icke de moderata (Moderados) ifrån att skjuta honom åt sidan tillika med hans parti. Hans opposition mot det ensidiga tillgodogörandet af en gemensam seger var den lojalaste, och likväl blef han häktad för ett mordattentat på Narvaez. Var anklagelsen den frivolaste man kunde tänka sig, leddes ock processen med försummande af alla för ett egentligt rättsligt förfarande gällande normer. Vittnesmålen blefvo stympade intagna i protokollet, försvarsadvokaterna erhöllo haifannan timme till handlingarnes genomseende och alla andra förberedelser, och slutförfarandet var upprörande. Man dömde honom till 6 års fästning, men drottningen benådade honom på sin ålderstigna moders förbön, och ej långt deretter slog stämningen vid hotvet så mycket om till hans fördel, att han flera gånger användes i vigtiga befattningar. 1848 var han generalståthållare i Portorico och genomförde flera helsosamma reformer. Under de närmast följande åren verkade han, utan anställning vid armåen, såsom deputerad i representationen, gjorde några resor i utlandet och försökte sig med framgång som skriftställare. Han bevistade såsom frivillig första phasen af det turkiskt-ryska kriget, kampen vid Donau, men blef dock snart af sin regering återkallad och invald irepresentationen, der han först i förening med hela det frisinnade partiet, samladt omkring Espartero och Olozaga, röstade för konungadömets bibehållande och derefter för de flesta åtgärder, som då beslutades i den friare riktningen. Han var den ende af det gamla frisinnade partiet, som återvaldes i cortes 1857, efter konungadömets sista seger, som utmärktes genom Narvaez utnämning till ministerpresident. Under kriget i Marocco (1859-—60) kommenderade general Prim reservtrupperna och deltog på ett lysande sätt i spanska armåens ärofulla bataljer. Då Spanien med England och Frankrike deltog i den famösa expeditionen till Mexico, hvilken utspunnit sig till ett så dyrt krig för Frankrike, anförde Prim de spanska trupperna och var, som bekant, den förste som gjorde verklig intervention. Det hade tvifvelsutan öfverensstämt med hans lynne att få fullfölja interventionen, och man hviskade redan om, huru han, genom sitt giftermål befryndad med Mexico, hyste vissa planer på en tron derstädes, då han, ängsligt bevakad af England och strängt följd af Frankrike, som hade helt andra planer, fick plötsligt befallning från sitt hof att upphätva Spaniens andel i en fortfarande inblandning i Mexico. En hemlighetsfull slöja hvilar ötver en del af de underhandlingar, som nu fördes på mexicansk botten, men faktiskt är, att Prim afslöt en särskild öfverenskommelse med Juarez och, under påtryckning af England, måste draga sig tillbaka med sina trupper. Aterkommen till Spanien, har han der utgjort kärnan för det missnöjda oppositionspartiet samt anslutit sig till dem, som vilja hela den pyreneiska halföns förenande under en krona: den frisinnade konungens af Portugal. ÅÄtskilliga gånger anklagad, förvisad och åter benådad, har han nu till sist ställt sig i spetset för en rörelse, hvars öde synes ännu vara oafgjordt. Göteborg d. 17 Januari 1866.