Göteborgsposten – 16 januari 1866, sida 2

— Oh! Monsecigneur P afbröt Renaud i det han bugade sig. — Tillåt mig det, återtog Monsieur med liflighet. Det är väl det minsta jag kan erbjuda en vän, särdeles den som drager den så käckt för mig! Se här är min; tag den, jag fordrar det af er! Renaud böjde ett knä mot golfvet och kysste den hand som räcktes mot honom. — Nu, herr de Francheterre, tillade Gaston i det han reste sig upp, skall ni ha godheten följa mig. Hans majestät väntar oss. Puylaurens tog förtroligt Renauds arm och båda två utgingo, följande efter sin herre. — Hvad mig beträffar, sade Puylaurens, så är jag skyldig er lifvet, jag har ej glömt det. Men jag vill ej dö utan att att ha sökt betala min skuld; och om ni någonsin har behof af en värja så står den till er tjenst ... och en arm som för den på köpet. — Jag antager! sade Renaud med erkänsla. — Tack! Svara mig nu på en fråga: har man beI skrifvit denne Landrys utseende för er? I — Ja. — Skulle ni kunna i största korthet beskrifva hans utscende för mig. (Forts.)