Göteborgsposten – 16 januari 1866, sida 2

— Var utan fruktan Blanche, återtog jag med kraft. Jag känner från denna stund en styrka, hvilken intet skulle kunna besegra. Om mitt namn är utan glans, svär jag att, med Guds och er kärleks namn, sprida sådan omkring det. — Det är godt Renaud, sade, hon jag tror på er. Hvem skulle ha kunnat motstå så ädla åsigter? återtog Renaud sin berättelse. Inom mig skedde en plötslig revolution, och för första gången förstod jag att jag var sen man. Under tvenne långa månader blef jag qvarhållen på slottet af angelägenheter i och för mitt arf, tills jag slutligen blef erkänd arfvinge till Pardaillan. Först derefter kunde jag aflägsna mig. I går, då jag mötte er mina herrar, hade jag tagit afsked af Blanche, och afrest medförande ett högtidligt löfte. — Ni finner, Monseigneur, slutade Renaud i det han vände sig mot Gaston, att jag hade rätt i att säga er att jag ej visste hvem jag var. I I — Men jag kan försäkra er, jag, att ni är en man med hjertat på rätta stället. Och tro mig, namnet Francheterre är lika bra som något annat, när det bäres af en tapper man. Hvad den här värjan beträffar, så är den verkligen alltför vacker för det bruk ni gör af henne, utom det att den för er är ett högst dyrbart föremål, alldenstund ni genom den möjligen kan återfinna er familj Tillät mig derföre att erbjuda er en annan, både mer ssolid och mera modern.