Göteborgsposten – 16 januari 1866, sida 2

— — s-— — -— ——— ä4Q— —— skön! Hon hade fyllt aderton år och strålade af ungdomens ojemförliga glans. Hon gick emot mig och räckte mig under tystnad handen. Jag störtade till hennes fötter utan att kunna yttra ett ord och kysste den lilla handen, öfver hvilken mina tärar strömmade. Åeynen af Blanche erinrade mig om alla de omsorger med hvilka hon omgifvit den stackars döda. — Blanche, yttrade jag slutligen, är väl det sannt, hvilket min mor trott sig gissa? Hon vände rodnande hufvudet något åt sidan, men hon drog ej undan handen. — Är dot väl möjligt! utropade jag. Så mycken lycka fö för mig! ... för mig! ... Ack ni vet ej ni . I Mod, Renaud, yttrade hon. Familjen Pardaillans namn går väl upp emot vårt. Och hvad beträffar rikedomen ... fortsatte hon med en rörelse af förakt. Dessa ord återkallade mig till mig sjelf. — Familjen Pardaillan, yttrade j ag i det jag plötsligt reste mig upp och släppte hennes hand. Och ... om detta ej vore mitt? ... — Hvad säger ni? Jag anförtrodde henne nu den hemlighet som min mor meddelat. j — Hvad betyder det! svarade hon. Inför Gud är jag redan er, Renaud. — Men er far? — Tinker han väl på mig? Sedan tre år har jag ej sett honom, svarade hon bittert. I I