Göteborgsposten – 16 januari 1866, sida 1

Jönköpings län; till suppleanter: C. B. Rydström från Kalmar och II. Hegermark från Gefleborgs län. Bränvinsbränningen. Hos Ridd. och Adeln blef den k. pro positionen om ändringar i lagen för tillverkning af bränvin föremål för en liflig öfverläggning, som, enl. A.-Bl., antog karakteren af en förpostfäktning om franska handelsfördraget. De föreslagna ändringarne ha till ändamål, att undanrödja de hämmande band, som varit lagda på ifrågavarande handtering och gjort det möjligt tör densamma att i afseende på den åstadkomna varans pris uthärda täflan med andra länders tillverkningar, som icke varit besvärade af sådana band — utan att dock genom skatteoch deraf följande prisnedsättning underlätta förbrukningen deraf hos den stora allmänheten inom landet. Det i propositionen gjorda medgifvandet, att tillverkningen må kunna under hela året bedrifvas, afser naturligen, likasom borttagandet af maximum, att gifva åt denna handtering fullständig fabriksmessighet, hvilken plan äfven skall underlättas genom införande af drawback eller tillverkningsskattens återbärande vid utförsel ur landet. Frih. A. C. Raab öppnade debatten, som gillade de billiga eftergifter man gen. den k. propositionen ville bereda det svenska jordbrukets och de svenska bränvinsbrännarnes rättmätiga fordringar, men ville några afvikelser från propositionen, neml. dels en med 5 öre förhöjd tillverkningsafgitt under sommaren, för att ej draga handteringen öfvervägande till städerna, bibehållandet af maximum, för att hindra bildandet af stora bolag, som kunde undertrycka tillverkningen på landet. Han önskade äfven en nedsättning af minimum — hvilket den k. propositionen bibehåller — för tillverkning, dock under förutsättning, att den bränvinstillverkare, som idkade handtering i mindre skala än nu är stadgadt såsom minimum, skulle vidkännas en andel i kontrollkostnaden. — Justitiekansloren v. Koch förfäktade satsen, att man bör lemna näringsidkaren sin frihet, i hvilket sall städernas innevånare lika väl kunde finna lämpligt att anlägga brännerier på landet å ställen der jernvägar och kanaler underlättade transporten och der boskapsskötsel kunde bedrifvas såsom binäring. Men allt detta borde man lemna åt näringsidkarne sjelfva, ty, såsom en stor tänkare sagt, suretå et libertö är allt hvad de behöfva. Tillverkningen af bränvin hade alltjemnt stigit, och då drawback ej erhålles, är det gifvet, att det producerade bränvinet skall förbrukas inom landet, och för att motverka detta vore det nödigt, att drawback erhölles och att man egde att bränna i tolf månader och ej mot högre afgift. Om man blott finge bränna i sex månader, måste tillverkarne, för att begagna sig af tiden, införskrifva säd, medan ladorna voro fulla af otröskad sådan. Detta skulle bli följden af en dylik inskränkning. Maximum bör ej heller finnas, för att tillverkningen skall kunna bedrifvas i sådan skala, att vi kunna konkurrera på utländska marknader. Såsom ett bevis på att bränvinsbränningen skulle löna sig äfven för landtmän, ville han anföra Wimmerbytrakten, der potatis gällde 1: 25 tunnan och veden blott beräknades efter huggningskostnaden och der således bränvinsbränningen skulle bli ganska vinstgifvande. Ville derför understödja den k. propositionen. — Frih. Sprengtporten hyste betänkligheter mot vidtagandet af alltför stora förändringar i bränvinslagstiftningen, emedan man ej kunde veta, hvilken ställning den nya representationen kunde intaga till denna fråga. Ville derför behålla nuvarande maximum och minimum, uppmanande dessutom att taga saken i öfvervägande i samman