Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 3

Fvvv! 111717NRA 10PUUIIRUHn, HB 11 9 FH9 lossens hållning mera utmanande. Polen förryssas och omvändes till grekiska kyrkan allt hvad man förmår. Man inskränker sig ej längre till att påbjuda, det alla officiela förhandlingar skola företagas på ryska språket och att detta språk skall införas i alla skolor såsom ett obligatoriskt undervisningsimne, man ingriper äfven inskränkande i de ria borgerliga lefnadsförhållandena och anägger den ena skolan efter den andra, hvari det ryska språket är undervisningsspråk. Med örsöken att påtvinga Polen den grekiska reigionen är det dock ännu värre, ty denna grecisering är ett öppet tillbakaskridande till varbari, emedan den grekiskt-ortodoxa kulten i grund och botten är en blott död formalism. Men just dessa bemödanden ha den märkligaste framgången. Den polske bonden är i allmänhet för rå och likgiltig för allt andligt lit, att han icke skulle lätt bestämma sig för alt mot i ögonen fallande materiela fördelar ombyta sina religiösa ceremonier, ty längre sträcker man sig f. n. icke. Sålunda har redan händt, att i ett stort antal församlingar flertalet af Ceras innevånare öfvorgått till grekiska kyrkan. Härvid måste de katolska presterna blunda, ty de våga ej uppträda mot agitationerna till förmån för grekiska kyrkan. I Warschau går nu allt fullkomligt ryskt till väga; styrelsen sörjer för, att endast ryssar erhålla någorlunda inflytelserika platser. Men äfven på andra håll uppträder Ryssland med öppet hån mot katolicismen, väl vetande att hvarje dess angreppshandling i denna väg äfven är ett styng i Frankrikes sida. Nemesis kommer dock snart, och man skall vara blind för att icke se, huru Frankrike ordnar sig båda inåt och utåt, för stt åter skaffa en motvigt mot Östern, hvilken är den europeiska civilisationens farligaste fiende och särskilt Frankrikes förbittrade motståndare. En scen, som skall ha timat vid påfvens mottagnings-eour Nyårsdagen mellan h. h. och ryske gesandten hr v. Meyendorff, är pikant och skildras så: Då baron Meyendorff på grund af nyårsemottagningen i Vaticanen uttryckt för påfven sin lyckönskan, afvaktade han icke pålvens möjliga svar, utan bifogade till sin lyckönskan klagomål mot det högre och lägre polska presterskapet, och beklagade isynnerhet, att den hel. fadren var illa underrättad om det kyrkliga förtrycket i Polen. Påfven genmälte, fastän han kände sig ytterst oangenämt berörd af formen för en sådan nyårsönskan och af ett initiativ, sådant man sällan hör af diplomaternas mun i deras samtal med monarkerna, att de kejserliga ukaserna. oafsedt de enskilda underrättelserna, tillräckligt bevisa den katolska religionens undertryckande. Baron Meyendorff blef härigenom så het, att han slutligen sade: Katolicismen revolutionen; hvartill påfven svarade: Jag aktar ezaren som monark men hans gesandt uppfordrar jag att aflägsna sig.4 Baron Meyendorff lemnade nu salen, och kardinal Antonelli assände genast ett telegram till nuntien i Wien, hvari åt denne uppdrogs, att bedja österrikiska utrikesministern Mensdorff afgifva i Petersburg en berättelse om händelsen. Detta begagnande af den österrikiska diplomatien tyckes antyda, att de diplomatiska förbindelserna mellan Rom och Petersburg afbrutits. Denna berättelse är måhända i en eller annan detalj öfverdrifven. Men den öfverensstämmer för väl med det öfvermodiga Rysslands vanliga beteende att spela öfversittare gentemot den svage, för att icke vara till sina hufvuddrag sann. Till Mentschikoffs gråa paletot i Konstantinopel svarar Meyendorsls nysårsönskan i Vaticanen endast allt för vil. Ä N I u b Påfven är i närvarande stund svag, emedan han vill fasthålla vid en verldslig makt, som måste slinta honom ur händerna. Men Rysslands beteende mot katolicismen i Polen skall derför icke bli utan hämnare. Ryska regeringen har med ett enda slag beröfvat katolska kyrkan i Polen hela dess egendom. IIäremot kan väl egentligen intet invändas; men hon har tagit hela denna egendom under sin förvaltning och genom sitt godtyckliga fördelande af kyrkans inkomster gjort sig till kyrkans verldsliga herre — och det är felet. Vi veta, att hon upphäft alla böndernas afgister till deras egendomsherrar mot en mycket otillräcklig skadeersättning, för att på detta sätt emancipera bönderna från adeln och bryta adelns makt. För närvarande har ryska regeringen uppnått sitt mål. Adelsmännen, hittills ledarne för den polska nationalandans alla rörelser, äro djupt nedtryckta. Bönderna skola svinga sig raskt upp. Men skall icke med den större välmågan och bildningen äfven denna landtbesolkningens slöhet och likgiltighet försvinna, mot hvilken i många trakter upprorets kraft bröts? Med bildningen skall äfven denna betolkning erfara såväl det politiska som andliga frihetsbegäret, och ryska regeringen skall endast ha försvagat sig sjelf då hon med den politiska despotismen nu ville förena den andliga, sätta sig sjelf i påfvens ställe, göra czaren till en halfgud — en vederstygglig anakronism! Osterrikes kronprins Rudolf har i nyårsgåfva erhållit Hederslegionens storkors af kejsar Napoleon och Strumpebandsorden af drottning Victoria. Det har i England gjort något uppseende, alt mr Göschen, ännu en man utan alla familjeförbindelser, erhållit inträde i ministeren, så