Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 2

— Sanning? utropade jag med förvåning. I hvad afseende? — Det finnes en hemlighet i ditt lif, mitt stackars barn! En hemlighet som min älskade man och jag ha velat bevara ända till sista ögonblicket för att bevara at oss din kärlek, men som det är min pligt att yppa för dig nu då jag är tärdig att lemna denna verlden, der din tillgifvenhet gjort mig sa lycklig. — Tala, min mor! svarade jag allt mer och mer förvånad. Och framför allt var öfvertygad om att hvilken genting förlora af denna hemlighet än må vara skallani i den ömhet jag hyser för er. Ni har hört, monseigneur, afbråt Renaud sin berättelse i det han vände sig mot Gaston som lyssnade pi honom med växande intresse, att jag hittills talat om familj, kärlek, barndomslycka, med ett ord om alla desså fördelar som mängden af menniskor eger eller har agt. Nåväl, monseigneur, jag har ljugit för er! Dessa fördelar tillhörde: mig ej: Dessa fördelar tillhörde mig ej! Dessa namn af fader och moder hvarmed jag tilltalade dem jag älskade har jag aldrig haft rätt att gifva dem. Jag var en okänd utan familj. Utan gods, utan namn! De ömma omsorger: hvarmed man öfverhopat mig under min barndom, dem har jag stulit! — Hvad säger ni! utbrast Gaston bestört. — Det är sannt, återtog Renaud, att jag ända dittills varit okunnig om ... Ah! välsignade vare i sin himmel de som haft medlidande med den föräldralöse och öfvergifne ... med bastarden kanhända