Göteborgsposten – 13 januari 1866, sida 2

kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. i Målet mot Johan Alexander Sjöstrand, tilltalad! för att i Skåne ha tillnarrat sig penningar, med hvilka han ämnat rymma till Amerika, om icke derna afsigt förekommits derigenom att han i ett) trefligt lag härstädes spelat bort reskassan, — förevar åter igår. Som de upplysningar om belrägerierna i Skåne, hvilka man från Malmö infordrat, icke afhörts, uppsköts målet åter tills nästk Tisdag. — Skräddaregesällen Erik Hedlund, som för fjerde resan stöld varit dömd till lifstidsfästning, men år 1862 af kunglig nåd återfått friheten, stod igår åter inför poliskammaren tilltalad för stöld, Han hade efter sitt frigifvande lefvat i Halmstad och enligt prestbetyget derstädes fört en stilla vandel. Emellertid begaf han, som är gift, sig hit till Göteborg för att söka arbete, och bodde under tiden i ett hus å Otterhällan. Midt emot honom bodde branddrängen J. Nilsson. Åt denne hade han för någon tid sedan utfört ett arbete, hvarföre han en dag infann sig hos bonom och fick betalning för detta. N. gick ut medan Hedlund ännu var qvar, hvarefter H. som var drucken bad N:s hustru att en stund få lägga sig på softan i deras rum, emedan han fann detta vara trefligare än hans eget. Detta tilläts. Om en stund lade sig äfven Nilssons hustru, som var illamående, i sängen och insomnade. Då hon åter vaknade upp, var H. försvunnen och med honom en ny svart bonjour tillhörande hennes man. Anmälan om stölden gjordes genast i poliskammaren, men H. kunde ej aterfinnas förrän för några dagar sedan. Han uppgaf sig under tiden ha vistuts i Jönköping. Stölden erkände han uppriktigt och sade sig ha sålt den stulna rocken till en bonde. Vid förhöret igår vidhöll han sitt erkännande, synbarllgen ångerfull och nedslagen. — Men det var ju ett dumt tilltag af dig att stjäla, då du redan en gång varit dömd till lifstids fästning, yttrade polismästaren. — Ja visst var det så, men jag var full och då gör man allt hvad galet är, blef svaret. Målet remitterades till rådhusrätten. H. qvarsitter i cellfängelset. — Manspersonen Fritz Leornard Carlsson öfverraskades för några dagar sedan af en poliskonstapel, medan han jemte en okänd person höll på att från en trappa i kajen bortbära en bår med stenkol. Nedanför trappan låg en båt i hvilken dessa kolsynbarligen blifvit transporterade, alldenstund några kolstycken i densamma ännu voro qvar. Då de båda personerna syntes poliskonstapeln skäligen misstänkta för att ha stulit kolen antastade han dem omedelbarligen. Nyssnamnde Fritz Leonard påstod sig vara i sin goda rätt och bemötte konstapeln med mustiga grofheter. Detta gaf konstapeln anledning att tro honom vara hufvudmannen i affären, hvarför han lade beslag på munsiör Leonards person. Denna tilldragelso gjorde ett så lifligt intryck på den andre, att han tog till benen allt hvad tygen höllo, utan att konstapeln, som var ensam, kunde hejda honom. Carlsson häktades, men påstod inför poliskammaren att ban på det oskyldigaste sätt blifvit inblandad i en så mörk affär. Han gick sin väg framåt på kajen, sade han, då han blef tillropad af en person som stod bredvid en stenkolsbår och bad honom bjelpa sig med att bära densamma, Välvillig af naturen kunde icke C. neka den okände en så ringa tjenst, hvarföre han just stod i begrepp att hugga tag i båren, då konstapeln kom och beröfvade honom den ädla friheten.