Göteborgsposten – 13 januari 1866, sida 2

Från Utlandet. Man bör ej prisa någon lycklig före hans död. Så ofta denna Solons vishetslära än citerats, har dess kärna, dess sanning likväl icke utnötts, utan gäller ännu alltjemt. Grefve Bismarck är för dagen en träffande illustration till den Soloniska satsen. Vi låta Times tala: Om vi behöfde ett exempel på en lycklig man i våra dagar — d. v. s. på en man som har lycka och ingenting annat för sin rekommendation — kunna vi ej finna något bättre, än grefve Bismarck. Få kunna gilla målet för hans planer, ty det har varit hans eget lands förslafvande och kränkning och inkräktning i hans grannars territorium. Ännu mindre kan någon hederlig menniska uttala beundran för hans medel, ty dessa hafva inom landet varit den militära maktens sättande öfver den civila samt förtrampande af lagar och konstitutionela seder och bruk, och bestått i falska anspråk, svek och våldsverk. Men grefve Bismarck åtnjuter likväl ett betydande rykte. I de inre angelägenheterna har han utfört hvad han företagit sig, ett dåligt mål genom dåliga medel. I de yttre angelägenheterna har han länge synts på spetsen att kasta åt sidan sin docka hertigen af Augustenborg, sedan denne motsvarat det ändamål, för hvilket han skjutsades fram, och låta Preussen tillegna sig de från Danmark ryckta områden. Det saknas likväl ieke tecken till att denne förtviflade spelares lycka börjar vända sig; att saker och ting icke gå så alldeles behagligt som de gjorde, och att hvarken hemma eller ute maktens triumf öfver rätten är så fullkomligt säker, som den för några månader eller blott veckor sedan syntes vara. Den kant, hvarifrån grefve Bismarcks bryderier synas hota, är kanske den man minst kunnat vänta. Uti sina försök att förslafva sina medundersåter, i de atskyvärda manövrer, som bragt honom så nära besittningen af Slesvigholstein, har grefve Bismarck hittills städse på det kraftigaste och lojalaste understödts at sin suverän. Det kan synas underligt, att konungen af Preussen icke