Göteborgsposten – 13 januari 1866, sida 1

——— AAWl—— som ni kommit. Kanske tycker ni då, att anläggningen ej är fullt så lyckad, att granittrappgångarne för att vara på en så föga besökt plats tilltagits i alltför stor och dyrbar skala o. 8. v., men allt det der kommer naturligtvis deraf att ni för tillfället befinner er vid mindre godt lynne! Å En insändare har tillsändt oss följande versifierade klagomål öfver ett oskick, som väl torde vara förtjent af en allvarligare beifran, än som hittills skett. Den hederlige landtbon måste för öfrigt ha befunnit sig i ungefär samma ställning, som Rochus Pumpernickel skildrar i den bekanta kupletten: Jag trodde när jag staln fick se, etc. Till Göteborg jag reste att sälja af mitt korn, På gatorna mig mötte en hop pojkar; De väsnades och skreko, en blåste i ett horn, En annan med en knif emot mig hojtar. Hör hit, far! vill ni köpa den knifven som ni ser? Hejdundrande så billigt ni skall få den; CI bodarne den kostar så fasligt mycket mer, Dock jag mot femti öre er skall ge dem. Plånböcker, spik och sågar, cigarrer, snus och tvål, För vrakpris ni skall få, om ni vill köpa; Tändstickor, söm och hästskor, och sax och tråd och näl!Med ropet köp! de rundtomkring mig löpa. TNi kan väl något bjuda! säg oss, hvad vill ni ge? Alltsammane för ett smörpris vi skall gifva. Ni skall ock få på köpet cigarrer, två å tre, Blott ni vår kund för denna gång vill blifva! Din snåla bondelymmel!4 — så ropto de till mig, Då jag ej ville köpa deras vara — Om det ej var på gatan, vi skulle icke dig Så snart och lätt ifrån oss låta fara l0 Se här till slut några färska och pikanta anekdoter från operan i en viss stad. Kärlekens gud, som flaxar omkring öfverallt, spände en afton äfven sin båge mellan kulisserna å den teater, som här är i fråga. Den träffade och — sårade, sårade så djupt, att de båda kontrahenterna, begge anställda vid teatern, beslöto att vända såväl teatern som direktören ryggen och öchappera, om icke precist till det land, wo die Citronen blähn, så likväl till ett land, der kölden i naturen ej tyckts meddela sig åt publiken, och en vacker dag satte de unga tu sig i en jernvägskupe och kuskade af till Jönköping. Knappt hade de likväl saknats, förrän den energiske direktören, som ville statuera ett exempel, lät telegrafen spela åt alla håll och redan påföljande dag anlände de båda älskande hit — aj! — nåja, hvarföre icke tala sanningens enkla språk, just hit, der le först erhöllo en allvarlig tillrättavisning ich derefter sitt afsked, denna gång på fulla allvaret. En viss sångare, känd för sin benägenhet att detonera, förebrådde en dag en at sina kamrater, att denne lät transponera vissa al de partier som tilldelades honom. Denne, stött, svarade endast: Nåja, min herre, deri nar ni ganska rätt, det gör jag någon gång, men jag underrättar derom alltid på förhand orkestern. Ni deremot, ni transponerar alltid, likvisst utan att på förhand göra någon underkunnig derom.