Göteborgsposten – 12 januari 1866, sida 2

—dh q e—öa;— -— ning och ridning; jag vill ej yttra mig om hvad jag var i intellektuelt afseende; jag vet det ej ännu. I Min far såg min utveckling med stolthet och betraktade mig ofta med belåten min, som en målare eller bildhuggare skulle göra med något arbete af deras händer. Ni finner, ers höghet, till hvilken grad denne gode fader var öfverseende. — Och till hvilken grad ni är blygsam! tillade Puylaurens småleende. — Om jag uppehåller mig vid dessa föga intressanta detaljer från min barndom, fortfor renand. så är det emedan de beröra den enda tidpunkt i mitt lif då jag kännt lyckan i hela dess oförfalskade renhet. på min far dog, det är nu sju är sedan, sålunda 1618, erfor jag den första smärtan. Denne man med kraftigt temperament, med atletisk muskelbyggnad, som legat tio år i fält, ofta bivuakerande under himlens klara stjernor, som bevistat mer än hundra skärmytslingar och tjugo bataljer, denne man dog helt prosaiskt af en bröstsluss. Vetenskapen hade triumferat deröfver. Ingenting återstod af sjukdomen annat än en lindrig feber, då han en natt fick den olyckliga idåen att stiga upp. Min öfverraskning blef stor då jag vaknade och såg honom stå vid min hufvudgärd, kastande på mig en blick full af ömhet, men i hvilken jag anade en anstrykning af sorg. Jag kunde ej då förklara betydelsen af dennakblick. Jag hoppade ur min säng och som jag ej kunde antaga hans närvaro i mitt rum härleda sig af någon annan orsak