Göteborgsposten – 12 januari 1866, sida 2

riktig. men hindrade mig i början från att ger hvilket tomrum som plötsligt bildat sig krin jag vaknade ur den lethargiska dvala, i hvilk försänkt, blef jag smärtsamt upprörd öfver att mig se detta vänliga och alltid Ingna arbete leende jag var van. M. de Pardaillan var för en far, han var en vän, en bror, den oskiljak garen under mina vagabonderande utflygter. Under tre år lefde jag sålunda sorgsen mitt hjerta tllbakatvingande den sorg jag e icke genom den bedröfva min stackars moder. emot min vilja, gissade hennes ömhet mina tankar. Det är fyra år sedan jag i obestämda 1 talas om ett förestående krig med Tyskland. liksom hopen af hofmän onyttigt paradera vid då det gillde att strida för mitt land, beslöt gifva mig till Paris och begära att få en an: armåen. Utan tvifvel hade min fars namn der bl men jag smickrade mig med hoppet att ä någon af hans gamla krigskamrater och at komma i åtnjutande af äran att draga värja rike. Jag meddelade min mor mina afsigter. antogo till en början uttrycket af en smärtsa men derefter af en dyster undergifvenhet. — Må det ske efter din önskan, yttrade h