Göteborgsposten – 12 januari 1866, sida 2

än feberns nyc återförde jag honom med ömt våld till sitt rum och förmådde honom att åter lägga sig. Plötsligt genomfors hans kropp af en nervskakning, hans tänder skallrade, hans hud blef röd och torr, han angreps af yrsel som under åtta långa dagar af lidande ej lemnade honom, nda tills det ögonblick då han stod vid gränsen för sitt lidande. Jag satt vid hans säng då han återfick sitt förnuft. Hans läppar drogo sig till ett himmelskt småleende af tacksamhet när han varseblef mig; han tog min hand och drog mig till sitt bröst; derefter betraktade han mig länge, med. samma uttryck i blicken som jag redan förut sett. Tjugo gånger såg jag hans mun halföppnas, liksom för att lata ord utgå som snart för alltid skulle vara fästade vid hans läppar. Min mor satt midt emot mig. Hon hade fattat den sjukes andra hand och syntes äfven sorgsen och upprörd. Kunde jag väl förmoda att den smärtsamma rörelse jag läste i hennes anletsdrag kunde hirleda sig från någon (annan orsak än hennes sorg? I Min far betraktade oss omvexlande med lika stor ömhet. Han tryckte en sista gång våra händer, derefter gaf han mig ännu en gång en blick, hvarpå han omedelbart vände ögat mot sin maka, lade fingret på munnen, liksom åläggande henne tystnad, utstötte en djup suck samt utandades sakta sin sista pust under ett leende mot dem han älskade och i det han höjde ögonen mot himlen till en sista bön. ) Den smärta jag erfor och som jag ännu erfar var upp