Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 2

Ånyo föll vildsvinet, men denna gång för att aldrig mera resa sig. Adelsmannen vände sig då mot konungen, blottade vördnadsfullt hufvudet i det han med blygsamt behag vek åt sidan samt yttrade: — Der ligger ert byte, ers majestät. — Ventre saint-gris! som min höge fader brukade säga, det är snarare ert! svarade Ludvig, hvars ansigte lindrigt bleknat. Ni är en erfaren och oförskräckt jägare, min herre! Tudieu! hvilken kallblodighet! — Oh! Sire! stammade Renaud; det är för många loford för en barnlek! — En barnlek, säger ni? Äro då menniskorna jättar i er trakt? — Nej, Sire, de äro blott män af mod, och det är ni som gifver dem exemplet härtill. — Hör på, min bror, sade konungen i det han vände sig mot Gaston, ni känner denne unge man tyckes det mig? — Ja, Sire. — Och huru kommer det sig att ni ännu ej presenterat honom för oss? — Det är derföre att han först sedan i går varit i min tjenst. — Ni känner honom sedan långt tillbaka, utan tvifvel? — Ingalunda, Sire, svarade Gaston med någon förvirring, jag hade aldrig sett honom förr. — Han har då haft kraftiga rekommendationer hos er? — Ja, skyndade Monsieur sig att svara, jag har tagit hans lycka om händer.