Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 2

slut på dess tvekan, och med nedböjdt hufvud framrusade det mot sina fiender. Konungen satte geväret mot axeln och gaf eld. Vildsvinet föll. Ett triumferande utrop hördes från alla de personer som bäfvande åsett detta uppträde. Ludvig hoppade till marken, släppte betslet och närmade sig strålande af glädje sitt offer. Han hade ännu ej tagit tre steg framåt då vildsvinet lat höra ett doft grymtande och hastigt reste sig upp samt efter att först några ögonblick ha vacklat, säsom en drucken menniska, tog ett språng och rusade ursinnigt emot den obeväpnade konungen. En djup tystnad uppstod i detta ögonblick. Alla ansigten, nyss så glada, utvisade nu en dödlig oro. Men den allmänna uppmärksamheten blef hastigt vänd från sitt mål genom en ny tilldragelse. En man hade beslutsamt kastat sig framför konungen och inväntade med beslutsam hållning djurets förtviflade anfall. Då vildsvinet märkte den nya fiende som ställt sig upp emot detsamma, lågade dess rödaktiga ögonstenar af en blodig glans och det fortsatte sitt lopp framåt. Redan sänkte det hufvudet för att med ett slag af sitt fruktansvärda tryne kasta omkull den oförsigtige som vågade trotsa det och som knappast mer än en sekund skiljde från döden eller åtminstone från en ryslig blessyr, då denne beslutsamme fiende helt vigt gjorde ett språng åt sidan i och med detsamma som han riktade mynningen af den bössa, hvarmed han var beväpnad, mot djurets öra samt i sin ordning gaf eld.