Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 1

den Shakespeariska, sina lustiga mellanspel Humorn i dessa fäster sig besynnerligt no; isynnerhet vid den Gud som betraktades me: största vördnaden, vid Thor, det oförvägn: modets, styrkans Gud. Huru högt mar än ärade dessa egenskaper, tycktes man ha funnit ett nöje i att föreställa sig, i hvilken förlägenhet man genom samma egenskaper kan råka, då de ej ledas af den högre vishet, som utmärkte Odin. Tal. berättade några af de mest humoristiska dragen i mythen om Thor och anmärkte till slut om denna gud, att liksom jättarne darrade på samma gång de i Utgård gjorde narr af honom, så genomskimras ätven de humoristiska berättelserna om Thor af en djup vördnad för hans oreflekterade mod och väldiga kraft. Den mest humoristiska figuren bland Asarne är likväl Loke, denna amsibiska natur, beslägtad med jättarne och dock räknad bland Asarne, hvilka han spelade så många spratt, för att i nästa ögonblick söka neutralisera dem. Med sin bakslughet, qvickhet och sitt gyckelmakeri påminner han om folksagans Mefistofeles, hvilken han öfverträftar i demonisk skönhet utan att ega hans kraft, hans förmåga att blicka in i sitt eget väsende. Han kan ej, likt denne, skämta öfrver sig sjelf, och ledes blott af sin hatfullhet mot gudarne. Efter att ha yttrat något litet om det humoristiska i hjeltesagorna, afslöt prof. L. det i alla afseenden snillrika och lysande föredraget.