Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 1

Med dessa ord tog Renaud behagfallt af sig hatten och törsvann bland hopen af jägare. Efter cn stunds förlopp igenkände han Gaston och red fram samt tog plats i den eskort at ädlingar som omgaf honom. Efter otaliga krokvägar följde jagten nu åter den vanliga vägen. Villebrådet var snart dödadt, och en hvar begaf sig åter på väg till slottet under muntert prat och glädtiga rop. Damer och herrar, grupperade i olika flockar, allt efter ålder, rang och smak hos de olika individerna, redo med uppsluppen glädje öfverallt i skogen, hvars djupa tystnad stördes af deras rop. Plötsligt hördes ett ursinnigt skällande, åtföljdt af ett enstaka skott. En vild förskräckelse fattade de särskilda grupperna, hvilka hastigt flydde i alla riktningar. Omkring konungen redo och pratade, utan aktning för etikettens fordringar, en tät hop af adelsmån. Ludvig XIII samtalade i detta ögonblick med sin bror ; hans marmoranlete hade lifvats under morgonens rörelser, af hvilka han kanhända mer än någon annan njutit. — Hvad är detta? yttrade han, då han hörde detta oväntade buller och såg jägarne försvinna likt en bisvärm, hvars kupa en räf angripit. — Jag vet ej min bror, svarade Gaston icke mindre förvånad, i det han reste sig i stigbyglarne och såg omkring sig i busksnåren. — Ser ni ingenting, Gaston? frågade konungen,