L8wo — —— — — Som ni behagar, svarade grefven och drog värjan. — Hvad! sade Renaud, hvilkens röst darrade, oaktadt den skämtande ton han sökte gifva åt densamma, skulle ni vilja skänka damen i vår närhet skådespelet af ett dylikt slagtande? — Ni ir rädd, tror jag? — För tusan! efter ni tvingar mig att bevisa motsatsen ...så mycket värre för er! Med dessa ord drog Renaud sin värja och ställde sig en garde. Grefven rusade fram emot honom. Men innan de båda motståndarne hade tid att korsa sina värjor, hade hertiginnan, som hemtat sig från sin öfverraskning, kastat sig emellan dem båda. — Hr grefve, befallde hon, stick er värja i slidan. i — Ej förrän jag tuktat den unge påflugne. — Jag vill det! återtog hon. Är detta hvad ni nyss lofvade mig? återtog hon med mildare röst. — Må så ske då, min fru! Jag skall väl veta att återfinna denne adelsman, svarade grefven och bugade sig. — Och skulle ni nu, min herre, vilja göra mig den tjensten att svara mig öppet? fortfor grefvinnan vänd till i Renaud. — Jag har aldrig gjort mig besvär med att söka lefter en osanning, min fru, svarade Renaud med en stolthet som lät ana att han ännu var något vredgad. — I detta afseende bedrager ej ert anlete. Likväl säger det mig ej hvem ni är, ö (Forts.) 4