— Jag ber om förlåtelse, yttrade härvid plötsligt en röst vid deras sida, skulle ni ej min herre, eller ni min fru kunna visa mig vägen till Fontainebleaus slott? Adelsmannen och damen vände sig hastigt om och sågo framför sig en ung man stående i u prätt ställning samt med blottadt hufvud, hvilken vördnadsfullt helsade dem. V. Ett nytt möte. Grefven mätte den unge mannen med föraktfull min från hufvud till fot. Han bet sig förargad i läppen, under det att grefvinnan, med kinden betäckt af en viss rodnad, nyfiket betraktade den nykomne. — Hvem är ni? yttrade grefven häftigt i det hun fattade den andre i armen. Renaud, ty det var han, lät grefven föra sig utom grottan. — Åh, svarade han med bekymmerslös glädtighet, om jag sade er hvem jag är, skulle ni ej veta mera för det. — Skämta icke, min herre! yttrade grefven ursinnig. Men det kan ej vara annat än en usling eller en spion, I hvilzen är i stånd, att, som ni har gjort, utforska en hemlighet, som icke tillhör honom. — Det der är fula ord, som ni en dag skall ångra att ha yttrat! ropade Renaud, hvars blod plötsligt började att sjuda.