— Det är således allvarsamt? yttrade den unga qvinnan. — om det är allvarsamt! utropade grefven i det han störtade sig på knå framför henne. Men hvilka ord måste jag då begagna, på det att ni ej skall ha rätt att längre tvifla? Tror ni väl att jag skulle störta mig för edra fötter som jag nu gör, om jag ej älskade er uppriktigt, djupt och brinnande? ... — Ja, yttrade hertiginnan tankfull, kanske säger ni sanningen? — Jag svär det, min fru, i åsynen af denna rika natur som ler emot oss. Med dessa ord fattade grefven ryttarinnans hand, på hvilken han tryckte en brinnande kyss. — oOch om jag af er begärde prof på denna kärlek? återtog hon plötsligt, liksom hade kyssen återkallat henne till sig sjelf. — Tala, min fru, jag är färdig! yttrade grefven med manlig energi. Befall, jag skall lyda. — Sådana äro ni alla, men då ögonblicket kommer och ni skulle handla... — Då skall jag lyda, jag svär det, voro det också i detta ögonblick ! — Det vore för hastigt, yttrade grefvinnan. Men det ögonblick skulle kunna komma, då jag ville sätta er kärlek och ert mod på prof. — Denna dag skulle vara den skönaste i mitt lif, dyra Marie! Men ni — skall ni ej tillåta mig att hoppas? ...