Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 2

— Ske er som ni behagar, m:me, svarade ryttaren och bugade sig. Med dessa ord sprang adelsmanuen af hästen och räckte handen åt hertiginnan, som kokett lät sig glida ned i hans armar. — Och nu, sade hon i det hon med sin aristokratiska hand afhjelpte oordningen i sin härklädsel och toalett, kan ni ju binda de stackars hästarne någonstädes och derefter gifva mig er arm. Hon hade knappt yttrat detta förrän grefven artigt aftog hatten och erbjöd sin arm åt grefvinnan, som lätt stödde sig derpå. De började derefter en långsam vandring utöfver det fuktiga gräset, försjunkna i djupa tankar. Ej ett ord utbyttes emellan dem; utan tvrifcel inverkades de af den mystiska ensamhet som herrskade omkring dem. De vandrade utan mål framåt, blott lydande sin ingifvelses nycker. Ryttarinnans långa klädniug besvärade understundom bland måren och buskarne; hon lösgjorde sig skrattande och fattade åter sin kavaljers arm, under det grefven betraktade henne med beundran. Snart ledde slumpen dem framför ingången till den grotta, i hvilken Renaud några ögonblick törut inträngt. Hertiginnans ansigte uttryckte en liflig nyfikenhet. — Skulle det behaga er, sköna dame, att besöka denna skogens mystiska gömma? — Det skulle vara mycket roligt, svarade hon muntert, men tänk om den vore ett tillhäll för något vildt djur.