Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 2

— på sin höjd är det en gömma tör någon enslig faun, hvilken min värja snart skulle bringa till förauft. — Låt oss då försöka. De gingo sålunda in i grottan på motsatt håll till det hvarest Renand gått in; men hertiginnan vågade ej trotsa det mörker som utbredde sig framför henne. Hon tog till säte ett klippblock som låg i närheten och beslöt att taga sig några ögonblicks hvila. Framför henne stod gretven orörlig och tröttnade ej att betrakta henne. Tystnaden blef allt mer och mer besvärande. Hertiginnan bröt den plötsligt. — Jag tror, sade hon, att vi skulle handla klokt i att återvända till jagten. Hon gjorde en rörelse för att resa sig. Grefven qvarhöll henne med vildt våld. — Ännu ej, m:me, jag her er derom. Låt mig en gång njuta af den outsägliga lyckan att som egoist betrakta er, för mig ensam, långt från festernas: buller och glans. — Åh, åh! herr grefve, yttrade hertiginnan med komiskt allvar, hvad betyda dessa vackra ord? — Ack! förstår ni ej att jag älskar er? Har ni ej märkt det på darrningen af min röst, på mitt hjertas klappningar på den tystnad jag iakttager, då jag berusar mig af er närvaro? — Bravo, grefve! afbröt hertiginnan, det der var en tirad, som gör er stor ära! (Forts.)