Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 1

— Men, invände abben, jag menar en qvinna öfver hvilken ni eger fullkomligt inflytande ... — Jag har henne, säger jag dig. — Och hon heter? Kardinalen såg sig försigtigt omkring liksom om han fruktat att någon skulle höra honom. Boisrobert lutade sig framåt med nyfikenhet. — Jag skall säga dig det, senare, sade Richelieu med misstroende, när tiden är inne... IV. Under jagten. Medan detta samtal hölls hade jagtpartiet försvunnit inåt skogen. Morgonen var kylig, men solen kastade sina strålar ned genom det grenade löfverket och atmosferen parfymerades af den utsökta vällukt som spred sig från den daggbestänkta gräsmattan. Hundarne hade blifvit afkopplade, stofvarne hade funnit ett spår, hjorten hade blitvit uppdrifven, och hundar och jägare hade under förföljandet fördjupat sig allt längre in i skogen, de förra skällande af alla krafter, de senare blåsande sina högljudda fanfarer. Renaud följde jagten med ungdomens outtröttliga ifver; men hänförd af sin passion för denna berusande sysselsättning förirrade han sig och befann sig snart allena,