Göteborgsposten – 8 januari 1866, sida 2

Dagen hade nyss grytt öfver slottet i Fontaineblean, så ofta beskrifvet, och hvarest sedan en lång tid en stor liflighet rådde. Vä nare, betjenter, skogvaktare stodo församlade på borggården: somliga höllo sina herrars hästar, andra höllo de otåliga jagthundarne i ordning. De ädlingar som ej haft logis i slottet anlände i lifliga grupper, väntande att hans majestät skulle gifva signal till uppbrott. Det var ett oredigt sorl af hästars gnäggningar, hundars skällande, jagtbetjenters svordomar och adelsmäns glädtiga samtal. Bakom gardinerna till de fönster som hade utsigt åt borggården stod en man och åsåg utan att sjelf visa sig de bullrande förberedelser i hvilka han sjelf ej hade velat taga någon del: denne man var Richelieu. Vid sidan om honom stod en man, klädd som abbå, med trindlagdt ansigte, framskjutande mage, trubbig näsa, en riktig typ för en munk som lefver godt och ej befattar sig med några göromål: denne man var abbd Boisrobert. Richelieu, som beständigt höll ögonen fästade på det lifliga skådespel som utbredde sig framför honom, tycktes skakas af en feberaktig otålighet i samma mån de till jagten inbjudna ädlingarne anlände till palatset. — Det var besynnerligt att cj Laffeymas kommer! mumlade han. Richelieu hade redan för tionde gången upprepat detta utrop utan att Boisrobert som stod intill honom ens tycktes ha hört det.