Göteborgsposten – 8 januari 1866, sida 2

I sjelfva verket var han som utöfvade, om han också cj var konurg till namnet. Marie de Rohan hade blott sitt snille och sin skönhet till hjelp, men dessa äro två mäktiga vapen i en qvinnas händer. Också, ehuru striden var ojemn, blef den likv,äl både långvarig och förbittrad. Beträffande Gaston af Orleans, Ludvig XIII:s bror, så hade han en svag karakter, var ytlig, likgiltig, mer sysselsättande sig med sina nöjen än sina affärer; vid hofvet spelade han en temligen obetydlig rol, men denna rol gäfvo dock händelserna en stor vigt. Han var i sjelfva verket den person, omkring hvilken de två partiernas ärelystna planer rörde sig. Ännu hade han ingen aning derom, ty intet direkt rok hade blifvit gjordt hos honom. Det obegripliga anfall för hvilket ha, hade varit utsatt öppnade hans ögon, men han kunde ej förklara motiverna dertill och äterfick snart sin bekymmerslösa glädtighet då han, efter att hafva undkommit de faror Renaud beskrifvit, utan vidare missöden anlände till Fontainebleau. Han hade i början tänkt på att hos konungen omnämna det besynnerliga maktmissbruk som blifvit begånget af kardinalens agenter; men han gömde det till ett bättre tillfälle, väl vetande att Richelien ej skulle göra sig samvete af att förneka sina agenter och vara den förste att lata hänga dem ifall det behötdes Att beklaga sig vore dessutom att framkalla förklaringar, och Gaston ville att den resa han gjort skulle förbli en hemlighet. En qvinnas heder berodde derpå.