Göteborgsposten – 8 januari 1866, sida 1

Beträffande Ludvig XIII, denna skugga af en konung, med en karakter svag och misstänksam mot båda dessa partier, så beherrskades denne vanmäktige monark, hvars enda manliga passion var jagten, förofrigt endast af två känslor: misstänksamhet och svartsjuka. Oupphörligt behäftad med detta dystra lynne som återspeglade sig i hans ansigte, hvars stela drag aldrig lifvades af något småleende; svartsjuk på kardinalen som han hatade pa samma gång han kufvaaes af hans öfverlägsenhet; svartsjuk på drottningen som han försummade; svartsjuk på sin bror hvars inflytande han fruktade och som han förjagade ur rådet; fientligt stämd mot allt som var skönt, upphöjdt och ädelt; dragande sig tillbaka för qvinnors sällskap och betraktande dem med motvilja på ett eller två platoniska undantag när, samt lika litet älskande männens förde han ett beklagansvärdt lif och var afundsjuk om han såg någon lycka uppspira i hans närhet, han som tillfölje af sin konstitution och sitt lynne förvägrades all lycka. Kardinalen var ej okunnig om att hans herre af hjertat hatade honom, men han kände i grund konungens fel och visste att skickligt draga fördel af dem. Väl inscende Ludvig XIII:es oförmåga, gjorde han min af att draga sig ifrån statsangelägenheterna sedan han efter sitt behag invecklat den politiska ställningen. Dragande fördel af konungens misstroende och svartsjuka, aflägsnade han honom från Anna af Österrike i det han upplyste honom om hennes intriger. Derefter hade han låtit honom mot sin egen vilja bidraga till utvecklingen