Göteborgsposten – 5 januari 1866, sida 1

IUmCLGOTOIOBSISKA UPDPSIILCIZz — 5) E — 3 Vind. Yla 8 2—— I Väderlek 3 R 8 i 2 Vädarlok. z : 2 7 5 Riktning. Syrha. 2 4 8 5661 4.2 VsV. 1 Dimma. — 2 25,719 — 4.4 SV. i Mulet. — 9 70.146 85! SV. 2 D:o. — Neckokrönika. Något om visiter i allmänhet och Nyärsvisiter isynnerhet. — Historik. — Nyårsdagen 1866, sjöstycke. — Nar manan vandrar på himlen blå.t — Hvad man få höra vid midnattstiden. — Teatrarne. Fortunios visa och 4En teaterpjes. — Fru Jenny BärdeNey. — Promenader på Otterhällan. — En liten nätt gata. — Solida uppgångar. — Klagan från Hisingen. — Lugn efter stormen. — Titlar på ett och annat. — Ännu ett drag till en storhets biografi. Säg mig, blir du ej trött Pa din ensliga gång, Blir ej vägen dig lång, Som så ofta du nött! — — — Med dessa Tegners ord tillropade en gång en af våra humoristiska försattare dessa sällskapslifvets martyrer, hvilka, suckande under konvenansens bojor måste uppofkra en dryg del al menviskans förnämsta kapital, tiden, för att kunna honett och komplett uppfylla sina skyldigheter mot societeten, d. v. s. ordentligt medhinna afläggandet af det i dennas lagbok — som sjelfva tråkighetens gud måste ha på sitt samvete — stadgade antalet visiter. Lyckligtvis tör dessa arme dödlige har den stigande humaniteten (om icke när allt kommer omkring det egentligen är lättjan, som har sitt finger med i spelet!) ur denna lagbok nästan totalt utplånat kapitlet om Nyårsvisiter. Och väl var det! Förr i verlden hette det för hvarje individ af fruktliebhabern Adams slägte, den der önskade att under loppet al det kommande året stå på fortfarande god fot med sin umgängeskrets, hette det för honom, liksom enligt sagan för Ahasverus: Gå! Gå! Gå! Och hade han icke hästar och vagn — och huru många här i verlden ha väl det? — yå måste han, i köld, i snö, i regn, i tö, ur hus och i hus, ända tills den hvita halsduken grånat al ansträngningar, och rygg och sotsulor värkte värre än på en med spö alstraffad syndare. Det var den gamla, goda () tiden, när den personliga uppenbarelsen på denna dag ansågs nödvändig. Kom så en annan tid, då det aldrig hvilande menniskosnillet upptann visitkorten; det var visserligen redan något beqvämare, man kunde få en annan att slafva i sitt ställe, det blef modernt att offra på tallriken i tamburerna (visitlådorna blefvo först något senare allmänna), men ännu återstodo dock några oundgängliga skyldighetsbesök, der det icke igick an att låta representera sitt ampla jag genom det glatta, med sirliga krumilurer konstigt beprydda lilla kortet. Men — tiden rullar tramät sina jemna rågor och i dem försvinna så omärkligt det ena obetydliga flarnet efter det andra, och den tid torde icke vara långt aflägsen, då ätven nyårsvisiterna, åtminstone hos oss, tillhöra minnets verld. Requiescant in pace! Stackare i alla fall den, som envist fasthängande vid gamla traditioner, ansåg sig pligtig att gno omkring Nyårsdagen 1866. Den dagen voro nemligen elementerna i sådant uppror, att man icke skulle velat släppa ut en kall en gång, mycket mindre sjelf utsätta sig för att slita en hund. KRothenborgare, Angresiare och hindmarkare flögo om hvarandra för de hvirflande stormilarne, yppigt ordnade chevelyrer, som ögonblicket förut utgått ur hårartistens konstnärliga händer, fingo ögonblickligen en anstrykning å la piggsvin, paraplyerna vände ut och in på sig al förtviflan, det knakade i skrofvet på gamla och unga skutor, i kanalerna gingo vågor som kunde narra en att bli sjösjuk, rännstenarne voro så fulla att de icke kunde behålla hvad de fått utan broderligt delade med sig åt gatorna, och under allt detta gret det nya året oupphörliga, men högst förargliga glädjetårar ölver att ändtligen ha kommit till styret. Med ett ord, det var en väder-lek at det allvarligaste slaget och lycklig den som slapp att, åtminstone på förmiddagen, presentera så mycket som sin nästipp för de enstaka vandrare som sforo fram ut efter gatorna med ett yttre och en fart som om de voro inbegripna i en liten lusttärd direkte från Konradsberg