— Åh, han är ej så barn som ni tror! sade BoiIstordu. Om ni hade sett honom slåss .. — Men han är ej tjugofem år ännu! I — Jag kan försäkra er, herr Laffeymas, återtog dEsqvilly, att vid tjugofem års ålder hade min moders son uträttat rätt många saker. — Jaså det är verkligen han? återtog Laffeymas som höll sina ögon stadigt fästade på den unge Renaud. Godt, jag skall nu känna igen honom. Ledsagade af värdhussvärden gingo Gaston, Puylaurens och Renaud uppför trappan och inneslöt sig i det rum man gjort i ordning åt dem. — Låtom oss sluta vår supå, mina herrar, sade dEsquilly. — Gerna! svarade Boistordu som gick att åter tända det ljus som Laffeymas utsläckt. — Och våra femhundra pistoler? inföll dEsquilly. — Se här äro de, svarade Laffeymas och kastade föraktligt en börs på bordet. Framför allt visen er nu ej! Hvad mig sjelf beträffar så går jag nu att göra hvad på mig beror! Med dessa ord lemnade han rummet och tillslöt försigtigt dörren efter sina medbrottslingar. Dessa stoppade pistolerna i fickan och började derefter helt glädtigt angripa de lifsmedel som voro framsatta för dem. Gaston af Orleans och hans tvenne reskamrater gjorde i detta ögonbliek detsamma, men de visade mindre glädtighet, ty de voro ej okunniga om de faror som ännu väntade dem.