a 0 hHuUSCL N: 2 VId Smedjegatan. 2———— W—— Man får så underliga tankar vid Juler och när en tidningskorrespondont sätter sig ned att tala om nyheter, så kommer han : stället fram med saker, gamla som gatan. — Allt det der kommer sig utaf juloset och man har förhoppning att det snart skall gå öfver Någonting för öfrigt att härifrån omtala finnes icke för närvarande. Rikets Ständer hafva tagit sig jullof, men det är lika gammalt som Ständerna sjelfva och de äro snart urgamla. Julklappar hatva blifvit köpta, gifna och mottagna, sidenklädningar, pendyler, västtyg, trum! peter, nickande gipsdockor och lergökar. Alla butiker voro öppna på Julaftonen, fastän det var på en Söndag; fönstren lyste af röda, gula och hvita tyger i mer eller mindre konstmessiga draperier; de glittrade af kristaller och ciselerade messingsskållor som ville låtsa sig vara solida och gedigna guldet, kring fönstren stodo hopar af förtjusta och beundrande menniskovarelser, stora och små; i dörrarne gick folkströmmen den ena stunden in och den andra ut med betänkliga brottsjöar vid hvarje skifte mellan ebb och flod. Längs trottoirerna ströko massor fram och tillbaka med ögonen mönstrande hvarje fönster; vagnar rullade om hvarandra och Stockholm såg för en dag ut som en stor stad. Positiver, harpspelerskor och tyska musikanter finnas nu icke mera på våra gator, men mången saknar dem nog; genom schweitzeriernas klara rutor såg man här och der konung Herodes i guldkrona ooh röd tröja sättande svärdet i bröstet på konungen af Moria land, tills denne måste lofva att slå alla spenabarn ihjäl; och slafvarne — också i guldkronor — sjöngo: Tre herdar och en konung, Så lustig och gladJag började med julen, men kom in i en längdans, som har förfört mig ända bortom polcirkeln, Stockholm är emellertid rummet hvarom jag skulle tala och julen måste vara både tid och materia, och sålunda har jag alla vilkor för det sinnliga åskådliggörandet färdiga och för handen. — Vår julmarknad var klen i år och gamla stockholmare säga att de aldrig hafva sett honom så dålig. Julmarknaden står i tre eller fyra dagar före julaftonen på vårt gamla stortorg och derifrån har mången hufvudstadsbo sina tidigaste, lifligaste och gladaste minnen. Mången, som nu åker i ekipage med kusk och betjent, påminner sig ännu med saknad de lyckliga dagar, då han kunde hafva velat gifva ett konungarike för en trähäst. Nu åker man i stället omkring på expositioner och försöker att fröjda sig åt Lejas glitterguld, men har svårt att lyckas, ty den gamla trähästen har lemnat ett tomrum i hjertat, dockorna, som man lekte med, äro sönderslagna och hufvudlösa, älskarinnorna, som man brann för, äro härjade och tandlösa: allt som höll hjertat gladt, varmt och svällande det är nu borta och det unga, friska barnahjertat, som drömde om prinsessor och halfva konungariken, men nöjde sig med en trähäst, det har ingenting qvar utaf allisammans, utan har sjunkit ned från de drömda himlarna och blitvit blott och bart en muskelmekanism, som gör sin tjenst at den mekanism, hvilken sitter vid sitt embetsbord eller kontorspulpet och gör sin tjenst. Asken och björken växte en gång på ängen i morgondagg och solsken och fröjdade hvarje öga, trån trasten som sjöng i toppen ända ned till myran som krälade vid deras fot. Men sedan såg, yxa och hyfvel en gång kom i färd med dem så få de stå i vråarna som stolar och bord, nyttiga och beqväma, men föga glädjande att se på. Så är vårt unga lit ett grönskande träd som en gång måste lemna virke till nyttiga ting, men illa sår det slita innan det blifver lämpadt och passadt sådant som det skall vara. —— —