— Hvem kan väl veta, sade Esqvilly med vrede, om vi någonsin skola få återso honom. — Det blir er sak. . — Nå i det fallet säger jag farväl åt kardinalens tjenst, yttrade Boistordu i det han häftigt reste sig upp. — Tyst! sade Laffeymas i det han fattade honom i armen, jag hör hästtramp på gatan. Här komma de ... låtom oss vara uppmärksamma. Han blåste ut det vaxljus de haft tände, steg hastigt upp, vek varsamt undan dörrförhänget och satte sitt ansigte mot rutan. DEsquilly och Boistordu följde instinktlikt hans exempel. Det mörker som rådde i rummet sedan ljuset blifvit släckt tillät dem att se allt utan behöfva befara att sjelfva bli sedda. Två minuter senare stego Gaston, Puylaurens och Renaud in i den allmänna värdshussalen och närmade sig kaminen, der en stor brasa flammade. Det ljus denna spred upplyste fullkomligt de nykomnas gestalter. — Här ha vi redan våra femhundra pistoler! utbrast Boistordu glädtigt. — Ja, på min ära! sade dEsquilly. — Hvarföre det? frågade Laffeymas. — Derföre, svarade dEsquilly, att den yngste af de der tre personerna är just densamme som nyss omintetgjorde vårt företag. — Hvem? frågade Laffeymas förvånad. Detder barnet ?