—— ——— nolika antagandet af grundlagsförändringen i moderlandet Danmarks representation. Jag vet knappast, hvilkendera af dessa tvenne glädjande tidningar som mest intresserar 088, rastän moderlandets förhållanden för ögonblicket närmast beröra oss, emedan det är den första och stora nödvändigheten för en lycklig lösning härstädes, att det eviga grundlagsarbetet blir bragt till slut, att utlandet kan få se Danmark komma till lugn i dess inre förhållanden. Dock ha vi måhända lika stor orsak att glädjas öfver, att broderlandet ordnar sina inre förhållanden i öfverensstämmelse med tidens fordringar; först och främst för det svenska folkets egen skull, att det må lugnt och derför sakert komma i besittning af det stora goda: att vara representeradt af folkvalda män på de lagstiftande församlingarne, hvilket utan tvifvel skall i hög grad befrämja utvecklingen; men isynnerhet kan det antagas skola stärka och befrämja känslan för allt nordiskt, så att det måste genomtränga hela nationen, att samtliga de trenne nordiska rikena höra till de stater, hvilka genom folkliga förfåttningar grundfästa sin inre sammanhållningskraft och Just derigenom mer och mer närma sig hvarandra i institutioner, hvilka inom en, såsom vi hoppas, icke alltför långt aflägsen framtid göra det till en absolut nödvändighet att afrunda sig utåt genom gemensamt försvar och gemensam representation i utlandet, kortligen: förverkligande at den nordiska enheten. Lika glädjande som dessa förhållanden äro i och för sig för vårt hopp om framtiden, lika obehagliga: äro tanken på och talet om personalunionen, som t. n. afhandlas af våra bästa män i moderlandets mest framstående tidningar. Jag behöfver väl icke försäkra eder, att denna lösning af frågan betraktas af alla verkligt danska män härstädes såsom den värsta. Vi behöfva endast hänvisa till våra värsta fiender, de klokaste af slesvigholsteinarne; ty de vilja mottaga personalunionen med kyss på hand i det de betona just denna lösning såsom den enda, hvilken skulle kunna försona båda de tvistande partierna härstädes. De ställa sig moderata och framhålla isynnerhet, att vi då skulle, liksom i forna tider, erhålla den danske konungen till hertig o. s. v. o. 8. v.; men let är just dessa skenbart moderata slesviglolsteinare, som äro våra farligaste fiender, och letta så mycket mer som de ha sina Stammverwanrdte på platser i moderlandet, der de minst borde finnas. Men vi ha kämpat så länge emot dem, itt vi noga känna deras list; derför bekämpa vi dem på alla vägar. I hvarje fall är den ösning, som slesvigholsteinarne gerna önska, iltid förkastlig för oss danskar. Först derför utt den nordiska nationaliteten i Slesvig då skulle få en vida sämre ställning, än till och ned i närvarande stund; ty nu veta vi likväl, utt vi befinna oss under en främmande öfverrerre, hvilken vi endast tvungna åtlyda, unler det vi hysa hopp om förändring till ett vättre. Men om personalunionen väl blefvo tadgad, då skulle äfven vår ställning bli myccet sämre, så mycket mer som den skulle i rund och botten förlama moderlandet och lerigenom slutligen omöjliggöra den gemenamma nordiska utvecklingen. Hvad här sagts r intet nytt, men det kan icke sägas för ofta ler utropas för högt, och minst i närvarande tund. — 5———