De hästar som Gaston och Puylaurens skulle bestiga hade blifvit ditförda af en pålitlig tjenare hörande till värdshuset och hade anländt föregående dagen. Hvad Renands håäst beträffar hade han väl redan gått sina fem licues, men det var en outtröttlig perceronare, som ingenting kunde öfveranstränga. Man hade dock nu ett afstånd af fjorton liens till Fontainebleau, och denna vägsträcka borde tillryggaläggas utan att rasta. Medan således Gaston och hans förtrogne slutade supen, ville Renaud, som tagit dubbla munsbitar, sjelf gå ned för att med egna ögon se till att hästarne fingo hafre. — Monseigneur, sade han, jag skall ha den äran att vänta er på gården med de tre hästarna i hand. Framför allt låtom oss ej förlora en minut! Och gifve himlen att vi måtte komma fram. Han steg genast ned på gården och iuträdde i stallet. — Hvar är den adelsmans betjent, hvilken jag åtföljer ? — Här, monseigneur, svarade en karl i det han hastigt reste sig från den bädd af hö, på hvilken han hade legat utsträckt. — Du skall på ögonblicket gifva fodor åt våra hästar och sadla dem. — Det är obehöfligt min herre; Andrå, stalldrängen här på stället, har åtagit sig att draga försorg om detta. — Hvar är han? — Straxt här bredvid; han är sysselsatt med att mäta upp hafre. Renaud gick ut. I samma ögonblick han kom ut på