—— 2.— 1 Nu hafva vi haft Jul igen och Julen bi här i Stockholm vara något litet intensivar än hvad den kan vara i Göteborg: icke dei före att Stockholm är vår så kallade hufvud stad och säte för rikets kollegier och så v dare, utan derföre att en rättvis försyn ha satt Stockholm på en högre latitud och ostl gare longitud än rikets andra stad, så att här kunna tända våra julgranar en qvart tid gare och draga upp våra rullgardiner en qval förr än hvad en Göteborgsbo är berättigad a! göra, såvida han vill följa med sin tid, d. s, den tid som af solen regleras. Att flytt hufvudstaden till Göteborg torde derför ick våra rätt vålbetänkt, enär våra riksdagsoc regeringsbeslut derigenom alltid skulle kom ma till verlden en qvart senare än hvad mi är förhållandet och man vet väl huru vistac kars menniskor äro beroende af ögonblicket Snarare kunde det vara skäl att flytta hufvud staden upp åt Haparanda, Pajala eller Juckas järvi, der våra blifvande folkvalda represen tanter kunde hålla Bin riksdag i midsommar solens glans och sedan låta bankofullmäktigt och revisorer tillbringa den långa vinterlik: riksnatten nedbäddade såsom orrar i snön Kunna de hålla ut dermed i nio år, så blifv: de visserligen omvalda. Det var stjerngossarna, som spelte konungar för en slant. — Genom fönstern blänkte ljus i kronor och stakar och änd: upp i vindskuporna kunde man få se några gröna qvistar af julgranen sticka fram, med guldpapper, russin och mandel växande i barret. Stadsbuden kilade som raketer och finga tolf skilling för minsta ärende; en och annan något för mycket däckslastad passagerare, hade svårt att hålla sig på trottoiren, men poliskonstapeln stod lugn och såg på honom med sina fridfulla julögon och log. Ur grän. derna uppåt Brunkeberg och ned åt Klara kunde man äfven stundom få höra ett och annat hest, men ystert rop, som dock icke väckte någon förargelse. Den stackars roparen försökte att vara barn så godt han kunde, men torde väl komma att nogare räkna sina år nästa morgon, då Bacchus och drömmarne klugit sin kos. Så gick Stockholms julafton för sig, för så vidt man kunde se honom ifrån satan. Hvad allt som skedde inomhus vore roligt nog att hafva sett och kunna tala om, men då Jag icke hade någon Asmodeus till hands, som ville lyfta af taken och visa såmt redogöra för allt innanmätet, så måste detta lemnas åt omöjliga önskningar. ; För öfrigt har jag föga att tillägga. Våra teatrar arbeta och arbeta med framgång — om icke just för konsten, så åtminstone för sina kassor. Stora teatern bjuder på Engelorekt och hans dalkarlar och Quentin Durward, den dramatiska spelar den sköna Heena, numera utan konkurrens och fortfarande ör fulla hus. Södra teatern presenterar Anlersson, Pettersson och Lundström, och på adugårdslandet får man se en oslipad diamant och Kronosogdarna. Således ingenting nytt ler heller och för att icke vidare komma fram ned något gammalt, tager jag mig friheten itt afsluta detta bref. Horatio.