Göteborgsposten – 3 januari 1866, sida 1

det. Han granskade nyfiket den han samtalade med och försökte till att ana sig till hans anletsdrag bakom der mask som dolde dem för hans blickar. Han hade maskin: messigt besvarat de frågor som denne ädling ställt till ho. nom, utan att göra sig reda för den öfverlägsenhet som röjdes i hela hans skick. I detta ögonblick likväl och nästan sig sjelf ovetande gaf han vika för det oförklarliga inflytande som den okändes röst och åtbörder utöfvade på honom. — Jag afvaktar era befallningar, svarade han i det han vördnadsfullt bugade sig. — Ni ämnar er till Paris? återtog den okände. — Ja, det är min afsigt, min herre. — Jag ämnar mig äfven dit; men jag nödgas först stanna i Fontainebleau. Ni sade att någon fara hotade mig i Sens, som jag dock nödvändigt måste passera, emedan friska hästar vänta mig der. Vill ni komma med mig? — Jag begär ej bättre, min herre, än att få göra resan i ert sällskap. — Jag tager er på orden, herr de Francheterre. Puylaurens höll vid betslen såväl sin egen som sin reskamrats häst. — Det är sent, anmärkte han. — Ja riktigt; låtom oss derföre begifva oss i väg, sade den maskerade mannen. Men apropå! huru skall herr de Francheterre kunna åtfölja oss? — Min häst är två steg härifrån, i skogsöppningen derborta, svarade Renaud; jag skyndar att hemta den. 2