Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 2

q —— — Äfven de Puylaurens somt nu rest sig upp, drog sin värja ur slidan och gick at svälla sig bredvid honom; men redan hade en tredje fiende fallit med bröstet genomstunget at en väl riktad värjstöt, och de två andre ansågo ej rådligt att mäta sig med en kämpe som utdelade så hårda hugg, utan togo till flykten så fort deras ben kunde bära dem. Den ene af dem vände sig likväl om i flykten och gaf eld på den kavalier hvars oväntade mellankomst så totalt förändrat sakernas utseende. Den okändes hatt föll af hufvudet, men bin sjelf stod upprätt. Han ämnade just rusa efter de flyende då de Puylaurens hejdade honom. — Af nåd, lugna er min unge herre! sade han. Ni är väl åtminstone ej sårad? — Nej, svarade den djerfve kavalieren med köld under det han tog upp sin hatt som han med tankspridd min undersökte. De tolparne ha sigtat för högt; men två linier längre ned och ... se! Med dessa ord utvisade han med fingret för Puylaurens det hål som kulan gjort i hatten, hvilken han nu leende satte på sitt hufvud. Under tiden hade mannen med sammetsmasken i sin ordning rest sig upp. — kudieu! min unge vän, utbrast denne i det han vänligt klappade sin räddare på axeln, ni har på några sekunder gjort ett präktigt arbete; Jag gör er min kompliment derför. — Jag har gjort mitt bästa, min herre, och eftersom