Göteborgsposten – 30 december 1865, sida 5

— Iåt vara att du älskar mig, men det är något du älskar ännu högre: en lysande bana och en aktad samhällsställning. Du skall låta dessa uppväga mig. Han fortsatte: — Min älskade, jag är beredd att som sen man af åra hålla mitt ord till dig, och T fordrar ej mer än din fader: att du lemnar sdin bror åt det öde han sjelf ådragit sig. ö — Aldrig, Morley, aldrig. Jag kunde sicke, äfven om jag ville, ty jag gaf min döende moder det löftet, att aldrig öfvergifva TEr sank. Jag är den sista länken, som förenar honom med hans forna skuldfria lif. Om jag också vände mig bort från honom, det vore att se honom drunknad tramför mina ögon, sutan att göra ett försök till hans räddning. Jag skulle icke kunna det, Morley, det vore satt lägga hans synder på min egen själ. Ilon nedsjönk på stolen med en djup I suck. Han slöt båda hennes händer i sina och tvang henne att se upp i hans ansigte. Hon studsade vid den förändring hon fann deri. — Miriam, detta är värre än galenskap. Jag börjar tvifla att du någonsin älskat mig. Som ett prof härpå, beder jag dig välja mellan din bror och mig. Det skall ej blifva svårt om ditt hjerta ttllhör mig. Jag vill hafva all din kärlek eller ingen. I detta ögonblick tillkännagaf Lions skällande och ljudet af fotsteg att Mark Elliot nalkades. Han inträdde också straxt derpå. Morley släppte Miriams händer och vände sig bort. Han hann blott att hviska i hennes öra: — I morgon, Miriam; vi kunna icke fortsätta nu. I morgon måste du gifva mig svar, och då skall det blifva mig klart, om du någonsin älskat mig. VII. Skiljsmessan. Denna natt flydde sömnen från Miriams läger. Hon hade gått till hvila med hjertat fullt af sorg. Om hon hade kunnat gråta, men tåren stelnade i det trötta, öppna ögat, som ängsligt vakade på den långsamt skridande tiden; hon längtade efter morgonen, hennes val var gjordt och hon var färdig med svar, ehuru hon visste att det skulle skilja dem för alltid och det var hon, som sönderslet bandet. Smärtsammast var dock den tanken att hans kärlek icke var så ädel och sann som hon trott den vara. — Om han älskade, såsom jag älskar, skulle han ej så lätt kunna försaka mig. Sådan var hennes klagan i den tysta natten. Nästa dag möttes de; Miriam lugn, men mycket blek, Morley Rivers häftig, sarkastisk och stolt. — Och detta är ditt fria val, Miriam Elliot, sade han med bitterhet och tillbakastötte den hand, som hon blygt lagt på hans arm. Du uppoffrar mig för din ovärdige bror. Kalla, hjertlösa flicka! Jag vet nu att du aldrig älskat mig och det är väl att jag fick denna lärdom i tid. Stanna här och gift dig med den der tölpen, som hänger efter dig. bryr sig säkerligen ej om familjvanära, ty han har intet namn att förlora. Dessa voro hans afskedsord. Miriam mottog dem utan klagan, men hon tryckte händerna hårdt mot bröstet liksom för atthämma smärtan derinom, och hennes ögon hvilade tankfullt på honom. Det var hjertats sarväl till dess afgud. Samma dag var Morley Rivers på väg till London. Han skref ettkort, kallt bref till Mark Elliot, en förklaring på hans hastiga afresa. Den gamle mannen skyndade till sin dotter i ett tillstånd af häftig sinnesrörelse. — Miriam, hvad vill detta säga? Är det sannt att Morley Rivers och du hafva brutit er förlofning. — Ja, min far, vi äro båda fria. — Barn, hvad du är blek. Har han vågat att försmå dig nu sedan han kommit litet högre upp i verlden? Om jag trodde detta, skulle jag, så gammal jag är, låta honom komma att ångra det. Miriam lindade sin arm omkring hans hals och kysste mildt den Al ri nlliga EmnAaan