Göteborgsposten – 30 december 1865, sida 5

— Får jag sätta fram en stol åt dig, Miriam? — Nej, tack, låt mig stå Läs brefvet, John, och sedan kan du lyssna till mina planer. Han lydde. Ilon gaf noga akt på hans ansigte under det han läste. Hennes ögon hvilade allvarligt på honom, då han återgaf henne brefvet. — Nåväl, John, hvad tänker du? Han svarade med låg, darrande röst: — Tänker, Miriam? 0! huru lycklig jag skulle vara att få byta med din broder, utI härda allt hvad han lidit, ja, tillochmed smidas i bojor, blott för att blifva föremål för en så uppoffrande kärlek, som den du egnat honom. Hon nedslog ögonen, en brännande rodnad flammade upp på hennes kinder. Hennes qvinliga instinkt kunde ej bedraga henne om den djupa mening, hvilken låg förborgad i dessa varma ord. — Förlåt mig Miriam, jag ser att jag misshagat dig. Hvilka äro dina planer? — Att resa till London. — Till London, upprepade han förvånad? — Ja, för att uppsöka min bror, — Men på hvad sätt, Miriam, han nämner ej någon adress i sitt bref. — Nej, emedan han önskar att lyda min fars vilja att ej mera vanhedra oss. Dessa äro hans egna ord. John, jag kan icke låta det vara så. Huru höll jag löftet till min mor, om jag stannade här. då jag visste honom ensam i denna öken, kämpande för dagligt bröd, hvilket kanhända ofta förnekas honom. Jag vill resa och taga den trogne, gamle hunden med mig. Lion skall ibland tusende igenkänna Frank. Ja, Lion och jag skola söka tillsamman. Jag hoppas på Guds hjelp om en lycklig utgång. Jag skulle icke ens frukta att begifva mig in i syndens mörkaste tillhåll, om jag dermed kunde rädda Frank. John såg på henne beundrande, nästan tillbedjande. I hans ögon var denna ljufva svartklädda flicka lik en af hioltinnorna i forntidens sköna legender, beredd att återgifva ett förloradt hopp och rädda tusentals olyckliga genom en handling af ädel sjelfuppoffring. Hon fortfor: — John, vill du hjelpa mig? Jag haren skolkamrat, som är gift i London. Jag vet att hon gerna mottager mig i sitt hem. O! om jag blott kunde finna min bror. Du vet icke huru olycklig jag varit, sedan jag hört att han sluppit ut ur fängelset och ej underrättat oss härom. Tänk att han var här den der vinteraftonen; stod just i dörren och hörde min stackars faders vredgande ord, hvilka drefvo honom åter bort. — Ah, säger han detta i ditt bref, Miriam? Låt mig läsa det ännu en gång. lion räckte honom det. Ilan läste det uppmärksamt, stannade ett par gånger liksom för att begrunda, och gjorde en tyst jemförelse mellan omständigheterna bäri och hvad han kunde påminna sig från sitt möte med fremlingen på fältet. Hade denne varit den återvändande, förskjutne Frank Elliot? Han fann emellertid bäst att ej nämna något för Miriam. Innan hon lemnade honom lofvade han att bistå henne så mycket som stode i hans makt. Han erbjöd sig att resa till London i hennes ställe, men detta var ej att tänka på, ty hans närvaro på egendomen var oumbärlig. 0 I EA AAi — A