Göteborgsposten – 30 december 1865, sida 5

tro som jag, att hvad som sker är det bästa. Den gamle mannen afhörde hennes svar med en förvirrad min och mumlade för sig sjelf: Nåväl, jag har alltid sagt att qvinnorna säro gåtor och jag finner att min Miriam ej är angående hennes affärer och förslager för framnågot undantag från de andra. Huru mottog John Marston underrättelsen om den brutna förlofningen? Med en känsla af vild glädje, för hvilken han sjelt förebrådde sig då han såg på Miriam. Af några ord, som undsluppit Morley Rivers i hans vrede, gissade John att brodern var orsaken till deras skiljsmessa. Han lade detta på sitt hjerta och fortfor att älska Miriam i hemlighet, tåligt törbidande tiden. Vintren gick och våren kom med föga förändring för Miriam. Hon skötte sina pligter stilla och obemärkt, härigenom spridande ljus och frid i det gamla hemmet. Det törsta afbrottet i detta lugna lif var fadrens hastiga död. En afton, då han på sin bruna favorithäst red ned till byn, mötte han John Marston och stannade för att tala med honom. Plötsligt svek rösten honom och hans hufvud nedföll tungt. Han släppte tygeln och tryckte handen hårdt emot bröstet. — Miriam, Miriam, var hans sista ord. Om John ej skyndat att stödja honom, skulle han hafva fallit ur sadeln. Han var redan död då de hemförde honom till Meadons Farm. Enligt läkarens utsago var dödsorsaken en åkomma i hjertat. Död! Detta tycktes den faderlösa såsom en oredig dröm. Hon hade ju sett honom kort förut och då syntes hans lifskrafter så starka. Borta, utan ett ord eller tecken till förlåtelse för Frank. Nu svek Miriams styrka och hon förmådde ej som förr att bibehålla mod och lugn i olyckan. Hon kastade sig ned bredvid den döde och gaf fritt lopp åt en sorg, som ej mottog någon tröst. VIII. Molnen skingras. Med Mark Elliots död väntades stora fördringar på Meadons Farm. Det hviskades om att den gamle mannens affärer oj vore i bästa skick, eller med andra ord, att han ej var så rik som man förmodat. Orsaken härtill kände emellertid ingen mer än Jonn Marston. Gamle Mark hade varit nog oförsigtig att spekulera på aktier i ett bolag, hvilket likt andra bubblor af detta slag brustit sönder. Detta hade gjort en betänklig minskning i hans förmögenhet. Men för Miriam fanns dock tillräckligt i egendomen, hvilket John Marston skulle fortfarande förvalta åt henne, eller också skulle den förmånligt bortarrenderas. Med undantag af ett mindre testamente till Elsie, tillhörde allt Miriam. Sonen var ej nämnd i fadrens sista vilja. Beställsamma vänner kommo för att erbjuda sina tjenster åt Miriam och plågade den stackars flickan med föga grannlaga, högljudda uttryck om deras deltagande för henne. Det fanns ingen gräns för deras nyfikenhet tiden, men hon anförtrodde sig blott åt John Marston. Så småningom vande hon sig att blicka upp till honom och begära hans råd il många saker, samt antog omedvetet det stöd hans trogna, tysta kärlek erbjöd henne. Det var omkring tre månader efter fadrens död som Miriam en afton kom in tiil honom, då han var sysselsatt med ordnandet af några papper. Hon hade smugit in så sakta, att han ej visste om hennes närvaro, förrän hon stod vid hans sida. Hon höll ett öppet bref i handen och i hennes ögon spårades tårar. — John, jag har nyheter att tala om för dig; kan du skänka mig några minuter? — Ja, Miriam, min tid tillhör dig. Hvad är det?