Göteborgsposten – 30 december 1865, sida 3

läror, och säg sedan om jag varit för sträng emot dig! Karl sjönk ner på sina knän, sträckte upp sina händer och sade: — Fader, förlåt mig! Jag har syndat i himmelen och för dig! — Patronen tog honom i sina armar och begge fällde tårar vid hvarandras bröst. — Mina felsteg äro stora — återtog Karl — och jag vill ej ursäkta dem i edra ögon, men jag vill dock säga att jag dertill blitvit mera törledd at mina umgängesbröders lockelser och exempel än af egna böjelser. Man fångas, man vet icke hur. Vill man göra motstånd blir man begrinad och förlöjligad, och hellre än att tåla det följer man i början mot sin vilja och slutligen af vana. Gifve Gud ati detta gångna år måtte kunna tagas från min lefnad, jag skulle då känna en krossande börda lyftad trån mitt bröst! Ouska hellre att det måtte eftertöljas af ett bättre! Du står ännu vid skiljevägen och kan bryta med lasten. Det ord, som minnet från en skuldlös tid nyss lade på dina läppar, skall lära dig huru. Tag det till dina fötters lykta och ett ljus på dina vägar, och du skall bli en annan menniska inför Gud och verlden! — Jag vill det! sade Karl, och det matta ögat strålade upp af en friskare glans.