Göteborgsposten – 30 december 1865, sida 2

han mellan tänderna. — Det der smakade af en stöt! Hvar är jag? — Och han strök med handen öfver pannan som var blodig. Han satte sig upp på golfvet och fattade i sängbrädet för att resa sig upp, då han kände ett vått omslag läggas öfver hans panna. Nu öppnade han ögonen och fastade dem på faaren. Han stirrade länge och med halfstelnad blick på honom. Derpå sade han, i det han gnuggade ögonen: — Drömmer jag? Är jag vansinnig? Ar det en synvilla? Min far ? — Så skulle jag upplefva den dag, då jag med grämelse skulle höra detta namn trån dina läppar? Ja, ty värr, din far, din olycklige far. Dessa ord och tadrons åsyn återbringade honom genast till sans och besinning. Han steg upp, sökte ordna sin klädsel och sade: — Jag råkade i går med några bekanta att surra om litet mer än tillbörligt var, och kom något oredig hem i går afton. Jag hoppas pappa förlåter mig det. I stället att svara höll fadren sin djupa, allvarsamma blick häftad på honom. Denna blick, hvari han så ofta läst ömhet och kärlek, den kändes nu förskräcklig, som blixten at ett tveeggadt svärd. — Man måste ibland deltaga i vissa bekantas glada lag, om man inte vill anses för