Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 3

WL———— — — — — några grässtrån från kyrkogården, hvilka han dolde vid sitt bröst, liksom han blygts öfver denna handling. -— Sedan gick han tillbaka samma väg han kommit att möta vinternatten och se morgonen dagas grå och kall, utan någon stråle ar hopp för honom. Den olycklige brodern, han, föremålet för så många böner, så mycken kärlek och längtan, hade återkommit och gaf sig ånyo i landsflykt, denna gång frivilligt, utan att visa sig för systern, som var färdig att trotsa allt för honom. Och Miriam, hon sof lugnt i sin kammare, utan att drömma om den trötte. olycklige vandraren, som nu vände ryggen åt det älskade hemmet och gick ut i vida verlden med bitterhet i hjertat. VI. I vågskälen. — Miriam, min älskling, hvad är detta för skruplor? Hvad hafva vi att göra med familjesorger, nu, vid vårt lyckliga återseende. Vi skola krossa dem alla under vagnshjulen, vår bröllopsmorgon. Jag vill ej se något moln på min hustrus panna; hon skall helt och hållet tillhöra mig och min kärlek bör vara tillräcklig för henne. Det var Morley Rivers som talade. Han var nyss anländ till England och detta var under aftonen han tillbringade på Meadon Farm. Han var onekligen vacker der han stod, lutad öfver Miriams stol, småleende och hviskande. Ljusskenet föll på hans nedlutade hufvud och gaf en ljusare färgton åt hans kastanjebruna lockar och framhöll tydligare ansigtets rena profil. (Forts.)