Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 3

grymma svartsjuka hvaraf han varit plågad för Miriams Morley Rivers skull. Etter skiljsmessan från förvaltaren skyndade fremlingen framåt tilldess han uppnådde en krökning af vägen. Här stannade han några ögonbilek och såg sig försigtigt omkring, tog sedan af på en genväg som betydligt förkortade atståudet till byn, och påskyndade sina steg. Han tycktes vara väl bekant med trakten. Några ögonblick till, och framför honom låg kyrkogården med den gamla kyrkan midtuti och alla grafvårdarne, grå och högtidliga, rundt omkring. Det var en kall, stjernklar afton. Han lutade sig öfver porten. — Återigen här, mumlade han. — Hvarför kommer jag hit? Det tjenar blott till att berötva en man hans mod, och jag behöfver väl mitt. Arma moder, jag trodde ej jag skulle finna dig här, men kanske är det dock det bästa. Han sade att han har endast ett barn, att han har bortstött vanbördingen; ja, så må det vara, jag skall ej oroa Meadon Farm och han kan återtaga det namn som är honom dyrbarare än hans eget blod. Och nu ut att brottas med vorlden. Jag vill blifva hederlig igen om lyckan gynnar mig; hvarom icke skall en del af skammen drabba dem, som vägrat att räcka en hand till den drunknandes räddning. Men jag glömmer Miriam; hon talade oförskräckt för mig hos den gamle mannen. Stackars Mirry! Om jag visade mig för henne vore det endast att hänga ett nytt ok på hennes skuldra. — Bättre öfvergifva allt. Jag kan ibland skritva och låta henne veta att jag lefver. Han borttorkade en tår som dalrade : hans ögonhår, sträckte in handen och tog