Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 2

— IIvad jag är glad att du tycker om houom min far. Nin lycka vore fullkomlig nu om jag blott kunde förjaga ett moln, som ständigt hvilar öfver mitt sinne. Marks grå ögonbryn sammandrogos i det han häftigt svarade: — Alltid vidrör du den gamla strängen Miriam. Jag vet hvad du menar. Om jag ej atbröte dig skulle du plåga mina öron med ljudet af hans namn. Flicka, hvarför kan du ej i detta såväl som i allt annat foga dig efter mina önskningar. Jag säger dig att jag ej har mera än ett barn. Jag har bortstött vanbördingen. Låt honom återkomma, han skall aldrig mera få träda under mitt tak, Miriam du känner mig och vet att jag ej bryter mitt ord. l Miriam upplyfte sitt ansigte, nu blekt af sinnesrörelse. — Fader, det är ej din mening att så förskjuta Frank. Det vore grymt, omenskligt. Skulle du vara strängare än lagarne? — De taga bot och försoning. Han skall godtgöra det förllutna, om han får bistånd dertill och det kan du ej förneka din egen son. Din är han, hvilken förbannelse än hvilar öfver hans namn. — Miriam, du har hört mitt ord. Spara dig sjelf och mig, ty detta tal verkar endast hat. Du har alltid varit en god dotter och denne eländige pojke fär ej ställa sig emellan oss. i Den gamle mannen blef allt mera ifrig; ögonen gnistrade under de hoprynkade ögonorynen, rösten höjdes och de tunna läpparne darrade. — Ja, Miriam jag säger dig ännu en gång att han skall aldrig så återkomma.