hon bort tårarne med sitt förkläde och såg åter glad ut. Och då ska pappa ta igen alla våra saker, som madam Andersson har tagit ifrån oss, stolar och allt annat, tillade gossen med morsk uppsyn. — Axel skall intet prata, sade flickan tillrättavisande, ty madam Andersson har ingenting tagit utan mammas lof. Hon har lånat oss pengar på våra saker, och det var ingenting ondt i, då vi behöfde det, ty då pappa är sjuk kan han inga pengar skaffa. Min vän nickade gladt åt mig och sade: En god upplysning! Derpå trågade hon hvem madam Andersson var och fick af den lilla flickan veta, att det var en madam, som bodde nedom Stigbergsliden, och var så omenskligt rik, så hon kallades stora banken. Ej nöjda med detta signalement, affordrade vi flickan ett vidare, och erhöll det under så näpna och rediga svar, att vi ej behöfde frukta att blifva vilseledda. Det var en allrakäraste liten unge till flicka, och gossen var det föga mindre. Under de talade fortforo de att emellanåt hänga pappersstjernor och trådrullar på granen till sin och kattens förnöjelse. — Du håller väl mycket af din katt, då du ger honom så många rullar att leka med? frågade jag henne.