— YVlein poucoIir ä vous, madame! Det tillhör dig att göra och låta, sade doktorn med komisk ridderlighet. men som dock tolkade det oblandade förtroende han hyste för sin hustru. Och påföljande dagen voro pantsedlarne inlösta och möbler och husgeråd återförda till deras rätte egare. Morgonen derpå sade doktorr. vid kaffebordet till sin fru: Fast vi icke hafva julafton i dag, lossar jag dock, till ära för dina grundsatser, bandaget för min patients ögon! Vill du följa med, Albina? — Om jag vill? Det var en fråga! Och om tio minuter hade hon kappa och hatt på. Då hon kom tillbaka kastade hon sig i sin mans armar. Det var länge som hon ej kunde tala, endast gråta. Slutligen sade hon, i det hon vände sig till mig: Hvad jag sett och känt kan jag icke beskrifva. Jag kan endast tacka Gud, som en gång låtit mig bevittna en scen som denna. Jag kan icke förgutta den stund, då den stackars mannen, efter att så länge setat i mörker, stod öga mot öga med sin hustru. Och denna blick på barnen sedan! Med detta i mitt minne, hur lycklig skall jag ej på julaftonen gå upp i bönetemplet och sjunga: Ara vare Gud i höjden och frid på jorden och oss menniskor en god vijlie!!